Stockholm – sämst i klassen

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I går meddelade AIK att det är över för klubbens medverkan i Pride-tåget. Sedan 2009 har vi AIK:are kunnat vara stolta över vår klubb, och lika länge har protesterna, från inte så värst resonerande människor, haglat. Nu har styrelsen vikt ner sig för hoten och allt snack om ”vi ska inte hålla på med politik”.

Det finns säkert massor att säga om hur det här har gått till, och vad som kan göras i stället.

Att gå i en Pride-parad är ett mellanting, det är varken radikalt eller mainstream. Det är en symbolhandling för det självklara, för allas lika värde och rättigheter, och, som i AIK:s fall, för en mer inkluderande idrottsrörelse.

Det här har klubbar runt om i landet förstått: på Växjö Pride deltog Växjö Lakers och Öster, och på förra årets West Pride, i Göteborg, var både GAIS och ÖIS närvarande i paraden. I Malmö fick till hörnflaggorna vara regnbågsfärgade under deras Pride-festival och Fotbollssupportrar mot homofobi är en aktiv grupp. Längst i inkluderande ställningstagande har Kirunas ishockeylag kommit, som både går i Pride-tåg och spelar i regnbågsfärgade tröjor.

Det finns säkert fler exempel. Men i Stockholm står det stilla. Inte ens när AIK deltog, var det de kända aktiva spelarna som syntes. Och Hammarby och Djurgården har bara funnits med tack vare spontana insatser.

Så nu är vi nog fler som undrar: hur kan det se så här illa ut i just Stockholm? Alla idéer om den politiskt korrekta huvudstaden visar sig ju vara falska. Djurgården och Hammarby, Söder-family, var är ni?

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN