ÅSIKT

Klingande klara klanger

Claes Wahlin om en njutbar festival

Foto: Iman Khayyatan
Aksel Rykkvin.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ett litet fenomen är Aksel Rykkvin, 14-årig gossopran från Norge, som fick äran att inviga årets upplaga av Stockholm Early Music Festival. Under Mark Tatlows ledning av Lilla Akademiens barockorkester sjöng han tre arior, två av Händel (en var givetvis ”Lascia ch’io pianga”) och en av Albinoni.

Rösten är mjuk och säker och även om han är på gränsen till målbrottet så kan han förhoppningsvis utveckla en röst av betydelse. Hade han levt på Händels tid, och i Italien, så hade hade hans föräldrar tagit honom till närmaste barberarshop för kastrering med hopp om att hans skulle bli en ny Farinelli. I dag tror jag inte att den norska lagen tillåter sådant, inte ens av konstnärliga skäl.


För sextonde gången pågår till och med tisdag festivalen. Som alltid finns här en rad internationella ensembler av hög halt. Den belgiska vokalgruppen Huelgas Ensemble, tio välsjungande medlemmar under Paul van Nevels ledning, stod för den första konserten. De har varit verksamma ända sedan 1971 och är specialiserade på den polyfona musik som under senrenässansen framfördes runt om i Europa.

Bland kompositörerna är Orlando di Lasso den mest bekante, två stycken av honom ingick också i programmet. Det handlar om musik som fick betydelse för kulturella centra som Vatikanen, de Medicis hov, habsburgarna med flera.

Och trots ett tidsavstånd på runt ett halvt millenium så är klangvärlden och de intrikata melodierna som flätar in sig i varandra både typiska för sin tid och samtidigt moderna i sin stillsamma uttrycksfullhet. Tyska kyrkans rum gav dessutom klangerna en vacker rymd.


BRQ Ensemble består av tre musiker från Frankrike, Finland och Iran. I Riddarholmskyrkan gav de Jean-Philippe Rameaus Pièces de clavecin en concerts (1741), fem kompositioner för cembalo, viola da gamba och violin. Rameau själv förklarade att violinen och viola da gamban ackompanjerade cembalon i sådan grad att styckena lätt skulle kunna spelas enbart på cembalo. Franskans ’concert’ avser alltså en samstämmighet, en harmoni – inte en konsert för ett eller flera instrument.

Oerhört elegant spelades styckena, som en rad danser på bomull, och för den som kan Rameaus operor fanns här många avsnitt att nicka rytmiskt igenkännande till.