Han tog plats utan att skymma andra

Sven Wollter var alltid först och främst sig själv

Av: Carsten Palmær

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sven Wollter har avlidit. Den folkkäre skådespelaren blev 86 år.
Foto: STEFAN JERREVÅNG
Sven Wollter har avlidit. Den folkkäre skådespelaren blev 86 år.

När Sven Wollter sökte till Dramatens elevskola – året var 1953 – sprack han redan i första provet. Skådespelarplanerna hade han lagt på hyllan när hans mamma kom med ett förslag: Varför söker du inte till Göteborgs stadsteater i stället?

Resten är historia. Men det skulle ta ett tiotal år innan hans karriär kom i gång på allvar. Till de åren återkom Sven Wollter när tv bad honom ge några råd till unga skådespelare:

”Jag har varit arbetslös, jag har jobbat som taxichaufför, folkskollärarvikarie, brädgårdsarbetare – jag har varit till sjöss när jag inte hade jobb. Var inte rädd för det! Det är erfarenheter som du sen kan använda. Gråt inte om du blir arbetslös ett tag, för det blir vi alla. Använd tiden till att observera. Det viktigaste är att du har nyfikenhet.”


Sven Wollter observerade, vilket ledde till att han blev såväl stjärnskådespelare som politiskt aktiv i ett mycket litet kommunistiskt parti, KPML(r). För femtio år sedan var det ingen ovanlig kombination.

Det ovanliga med Sven Wollter var att han vägrade att ta sitt förnuft tillfånga, deklarera sin besvikelse och koncentrera sig på de stora rollerna. Han fortsatte att stå och sälja Proletären utanför Systembolaget samtidigt som han spelade soldat Rask på tv och Gustav III, Galilei, Macbeth och kung Lear på institutionsteatrarna.


När Dramaten i mitten på åttiotalet erbjöd honom att arbeta med Ingmar Bergman tackade han med stor vånda och efter lång tvekan nej. Stockholms stadsteater kunde nämligen erbjuda honom titelrollen i Cyrano de Bergerac, en rejält bedagad versmelodram i 1600-talsmiljö med nunnor, poeter, dueller, osjälvisk kärlek och hjältedöd på slutet.

Överraskande drömroll? En av Wollters tidigaste förebilder var Robin Hood, spelad av Errol Flynn i den fantastiska Technicolorfilmen från 1938. När den vänster han företrädde kom att bli alltmer isolerad jämförde Sven Wollter sina kamrater i KPML(r) med det lilla gänget rövare i Sherwoodskogen. En av sina mycket läsvärda memoarböcker döpte han till Pojke med pilbåge.


Sven Wollter sökte nya sammanhang, nya människor, vilket bland annat ledde till att vi arbetade tillsammans på Fria Proteatern spelåret 1989–90. Det var en tidsperiod då det som bekant hände en del i östra Europa. Detta diskuterade vi på teatern dagarna i ända; Svens socialism var inte av det sentimentala slaget, han var skärpt, beläst och nyfiken. På scenen var han en närvarande och omtänksam kamrat, fri från divalater. Han tog plats, men aldrig genom att skymma andra.

I min teater vill jag dra in min skit, min ångest, mina gräl med hustrun, min impotensskräck.

Att i vårt land och i vår tid vara en konsekvent förespråkare för kollektivistiska idéer förutsätter en hög grad av individualism. Sven Wollter spelade många roller, men var noga med att alltid först och främst vara sig själv:

– Jag vill att vi ska gå in i vårt teaterrum som vore det helig mark, sa den store regissören till den andäktigt lyssnande ensemblen. Att vi lägger av oss våra vardagskläder och vardagsbekymmer och går, så rena vi kan, in i det vi vill skapa.

– Ursäkta mig, avbröt Sven Wollter, men i min teater finns inga heliga rum eller rena människor. I min teater vill jag dra in min skit, min ångest, mina gräl med hustrun, min impotensskräck. Jag vill klampa omkring i mina skitiga stövlar och efterlämna spår som man kan följa. Det finns inga sanningar jag kan använda, som inte passerat min egen kropp, mina sinnen, mitt kön. Och min intelligens. Den är min och den trivs inte i heliga rum.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.