ÅSIKT

Barbari och elegans

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

PETTER LINDGREN läser om orkidéernas vildsinta historia

1 av 2 | Foto: Odontioda La Hogue Bie 'Jersey'.

För de gamla

kineserna var orkidéerna vad en korrekt hanterad servett numera är för Magdalena Ribbing. I synnerhet arten Cymbidium goeringii, ansåg Konfucius på 500-talet före Kristus, förkroppsligade den typ av återhållen förfining som han menade var idealet för människans utveckling. Enkelhet och elegans!

Dock rörde det sig inte riktigt om de prunkande abnormiteter som under namnet orkidéer mer än 2 000 år senare, i mitten på 1800-talet, skulle få Europas plantskolor att övertrumfa varandra i snikenhet och barbari.

"Eftersom den här mannen har uppträtt så buffelaktigt måste vi göra allt för att bli kvitt honom. Jag hoppas att du, innan du nås av de här raderna, redan är på väg till Mérida och att du hinner fram före White. Se bara till att han får bita i det sura äpplet." Så skrev till exempel "orkidékungen" Henry Frederick Conrad Sander (1847-1920), i en kommuniké till en av sina orkidéjägare, för att få bukt med en rival. Hela orkidépopulationer skövlades, i Indien och Sydamerika, och bland orkidéjägarna fanns dessutom ovanan att vandalisera de bestånd man fann men inte kunde skeppa hem till de otåliga kunderna. I Europa såldes plantorna sedan på exklusiva auktioner, men så småningom industrialiserades verksamheten och inflödet av härdiga arter gjorde orkidéerna tillgängliga också för medelklassen.

Länge kom dock

växtfamiljen att förknippas med snobbism och överhet. Joseph Chamberlain syntes gärna med en Odontoglossum crispum i knapphålet, och hans blomsterhobby förlöjligades också i musikalen The Orchid från 1903. Några år tidigare stormades orkidéhuset i Kew Gardens av suffragetter, som i blomman såg en symbol för det privilegierade patriarkatet.

På 1910-talet minskade jakten på orkidéer. Skafferiet var länsat, tidigare fyndplatser i regnskogar och i bergstrakter var nu döda. Europas plantskolor hade lärt sig att själva föröka växten och dessutom började hybrider bli lika populära som de äkta arterna, en trend som hållit i sig ända in i våra dagar.

Detta, och mycket

annat ur orkidéernas ofta vildsinta kulturhistoria, i Orkidéer - Passion, kultur, historia, av Mark Griffiths, en av Storbritanniens främsta orkidéexperter. Intressant läsning, även för amatörer och trädgårdsblyga, ledsagad av över 300 ålderdomliga och vackra akvareller ur arkiven på Royal Horticultural Society i London. Synd bara att boken är satt med en sådan liten och pistilltunn text. Inget för synsvaga.

Kulturhistoria

Petter Lindgren