ÅSIKT

Torsten Kälvemark om grodor på internet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3
Britney Spears är stor på Wikipedia – också.Foto: AP
KULTUR

Är det här påståendet sant: ”En levande groda som läggs i en kastrull med hett vatten hoppar snabbt upp igen. Den groda som däremot läggs i en kastrull med kallt vatten, som man sedan sakta värmer upp, simmar runt i det allt hetare vattnet tills den är kokt.”

”Koka-groda-metoden” har redan fått status som konsultklyscha eller som en metafor i den allmänna debatten, till exempel när det gäller det smygande kontrollsamhället. Men uppträder verkligen grodorna så korkat som konsulterna påstår?

Pröva en sökning med orden ”koka groda” i Nationalencyklopedin på nätet. Det ger tyvärr inga resultat. NE-redaktionen undrar i stället om du möjligen menade Rudolf ”Putte” Kock eller klockgroda.

Försök i stället med Wikipedia. Inte på svenska men på engelska. Knappa in ”boiling frog” så kommer en utläggning om själva metaforen men också klara besked av två forskare, en från Harvard och en från Museum of National History i Washington. Båda förklarar att grodans påstådda idiotbeteende är en myt.

Om detta har Cambridgeprofessorn David Runciman nyligen skrivit en underhållande artikel i London Review of Books. Egentligen är det en recension av Andrew Lihs nyutkomna bok The Wikipedia Revolution men Runcimans egen pedagogiska finess är att med grod­exemplet visa hur en uppslagsbok på nätet kan vara överlägsen traditionella encyklopedier genom sin flexibilitet och aktualitet.

Vart vänder sig dagens unga för att hitta fakta? En nioåring i min närhet är redan en hängiven Wikipedia-användare. Han letar uppgifter om allt från Pokemonfigurer och dinosaurier till Ture Sventon och världsrekord. Att han skulle använda något uppslagsverk på nätet som tar betalt för sin förmedling av kunskap är förstås uteslutet.

Men Wikipedias trovärdighet då? Jag kom häromdagen att diskutera den frågan med en annars klarsynt humanistprofessor och märkte då på nytt den skepsis med vilken många forskare möter en revolutionerande folkrörelse som på knappt ett decennium producerat mer än 10 miljoner artiklar på 250 språk.

Wikipedia är otillförlitligt, heter det ofta i högskolevärlden. Precis som om Nationalencyklopedin skulle vara mer att lita på. Jag vågar svära i kyrkan eftersom jag själv för mer än 15 år sedan skrev en del artiklar för NE. Jag har inte i detalj följt deras öden efter publiceringen och jag vet att de skulle vara i stort behov av uppdatering men har aldrig blivit tillfrågad.

Problemet skulle kunna formuleras så här: Wikipedia är i dag ett dominerande uppslagsverk för miljontals kunskapssökare, från lågstadielever till beslutsfattare. Med insikten om detta och om internets ökande betydelse borde alla forskare ställa sig frågan: Hur kan jag själv bidra med begripliga fakta till denna öppna kunskapsbank och vad kan jag själv göra för att höja dess kvalitet?

Det handlar om forskningsinformation och populärvetenskap. Det handlar dessutom om det lagfästa kravet på att universitet och högskolor ska informera om verksamhet och resultat. Inget redskap för denna denna så kallade tredje uppgift kan vara viktigare än nätet.

Mitt konkreta råd till varje högskolerektor skulle därför vara följande: Tillsätt omedelbart en Wikipedia-grupp för att se hur det egna lärosätet kan bidra till kvalitetssäkring av informationen i nätets stora och globala uppslagsverk. Anställ dessutom gärna vetenskapsjournalister för att hjälpa forskarna med den uppgiften.

I Lihs bok om Wikipedia­revolutionen konstateras det att traditionella encyklopedier fortfarande gömmer sig bakom avgiftsbelagda brandmurar medan Wikipedia finns fritt tillgängligt och åtkomligt för nätets sökverktyg. Hälften av dess trafik kommer därför från Google. Det är alltså här som framtidens vetenskapsinformation hör hemma och forskarna måste helt enkelt vara med i den utvecklingen.

Man kan fnysa över att Britney Spears i dag kanske får större plats där än Sokrates. I så fall beror det på att Sokratesforskarna (om det nu längre finns sådana i Sverige) inte bryr sig om att skriva. Nätet har annars inga utrymmesbegränsningar.

Torsten Kälvemark