ÅSIKT

Låt Nordkorea behålla bomben

Terrorexperten Loretta Napoleoni om varför hon tycker världssamfundet inte ska kräva att Kim Jong-un skrotar kärnvapnen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
KÄRNTRUPPEN Nordkoreas ledare Kim Jong-un med sina höga officerare. Journalisten och experten på terrorfinansiering, Loretta Napoleoni skriver att
KULTUR

Kommer Nordkorea att avveckla sina kärnvapen om regimens säkerhet kan garanteras – något Kim Jong-un lovade under samtalen med Sydkoreanska representanter som nyligen hölls i Pyongyang?

Kommer det utlovade mötet med Donald Trump att

För att få ett svar på den frågan måste man revidera hela kärnvapenpolicyn gentemot DPRK.


Under 2017 försökte Nordkorea bevisa att det är en kärnvapenmakt som har kapacitet att hota USA. Det amerikanska svaret blev blandat: en policy som kombinerar maximal politisk press med nukleär avskräckning.  


Hittills har denna politik, i synnerhet de ekonomiska sanktionerna, inte fungerat. Vilket nog var ett förutsägbart resultat med tanke på att fyra amerikanska presidenter  misslyckats med att få Pyongyang att upphöra med sitt kärnvapenprogram, och framför allt med tanke på den nordkoreanska regimens egendomligheter. Den så kallade ”eremitstaten” är så hemlighetsfull att det visat sig svårt att lista ut Pyongyangs verkliga avsikter och motiv. 

I vilket fall som helst har det på sistone blivit uppenbart att DPRK är en närmast unikt robust nation. Landet har överlevt såväl Sovjetunionens sammanbrott som moderniseringen av den kinesiska kommunismen – landets norra grannar och historiska sponsorer – utan att göra det minsta försök att öppna sig mot väst. Det gör att Nordkoreas politiska system inte enkelt låter sig klassificeras, även om det kan uppvisa olika drag från flera av dem. 


Oförmågan att till fullo förstå Nordkorea har spelat regimen och dess nukleära program i händerna. Donald Trump är den fjärde amerikanska presidenten som hittills utan framgång lovat att sätta stopp för det. 

Bill Clinton skrev på ett avtal där Nordkorea gick med på att frysa utvecklingen av kärnvapnen i utbyte mot olja och en civil reaktor, men ingen av parterna levde upp till sina åtaganden och i slutändan överlistade Pyongyang Washington. Varför? Clinton övertygade kongressen att ratificera avtalet i förvissningen om att regimen skulle falla innan reaktorn ens levererats.

Oförmågan att till fullo förstå Nordkorea har spelat regimen och dess nukleära program i händerna

George W Bush vägrade till en början bilaterala förhandlingar med Nordkorea men ändrade sig sedan och anslöt till sexpartssamtalen. Barack Obama framstod inledningsvis som försonande men tog sedan skans bakom blockader, en strategi kallad ”strategiskt tålamod”. Slutligen kom då Donald Trump som under sitt första år i Vita huset pressade FN:s säkerhetsråd att i flera omgångar utöka sanktionerna mot Nordkorea, vilket gjorde Kim Jong-un än mer beslutsam att visa upp Nordkoreas kärnvapenkapacitet. 

Foto: Christer Sturmark
Loretta Napoleoni


Den unge Kim tillämpar samma strategi som sin far. Under andra hälften av nittio-talet använde Kim Jong-il kärnvapenprogrammet som ett påtryckningsmedel för att få mat, olja och annan form av hjälp från väst. Han lyckades knyta  upp den amerikanska administrationen genom att spela ”avskräckningsspelet”.

Men detta spel är ett trovärdighetsspel; för att vara effektiv måste du övertyga folk att, om de kliver över linjen, så kommer du verkligen att genomföra det du sagt att du ska. Washington måste tro på Pyong-yangs hot mot Tokyo eller Seoul och Pyongyang måste på samma sätt tro att Washington verkligen kommer att använda bomben. 

Hur kommer vi ur detta dödläge? Genom internationell diplomati, vilket är vad som nu påbörjats tack vare vinter-OS.

Frågan är varför diplomatin skulle lyckas nu.

Därför att DPRK bevisat för världen att de är en kärnvapenmakt.

Och att uppnå denna status har varit en game changer för Pyongyang. Regimen har äntligen slappnat av eftersom kärnvapenkapacitet är den bästa vägen till avspänning med såväl Pyongyangs gamla som nya fiender. 


Alla länder som brutit mot icke-spridningsavtalet och blivit kärnvapenmakter – Pakistan, Indien, Israel, och mycket snart Iran – använder bomben som en ultimat försvarsgaranti och inte som ett attackvapen. Och det är därför Nordkorea inte kommer att avveckla sina vapen i slutändan.

Kanske kommer de att lova det, men de kommer inte att göra det.

Genom att rida på framgångarna med den olympiska diplomatin kan Sydkorea nå en fredsöverenskommelse med Nord och uppmuntra liberaliseringen av DPRK genom handel, men de kommer aldrig lyckas övertyga Pyongyang att förstöra sin kärnvapenarsenal.

En bättre lösning vore att acceptera det oundvikliga, med andra ord ett kärnvapenbestyckat Nordkorea, som lever i fred med Syd och världen. 

Detta vore onekligen ett dramatiskt steg som kräver en omskrivning av det existerande icke-spridningsavtalet och vidhängade avtal som syftar till att kontrollera och begränsa förmågan hos alla kärnvapenmakter, särskilt Pakistan, Indien och Israel, vilka likt Nordkorea uppnådde denna status i strid med det internationella samfundets vilja. 

Internationella institutioner skapade för ändamålet skulle kontrollera dessa vapen, inklusive de som innehas av legitima kärnvapenstater som USA och Kina. 


Loretta Napoleoni
Författare till boken ”Nordkorea – landet vi älskar att hata”.
övers. Joar Tiberg, Martin Aagård

ARTIKELN HANDLAR OM