ÅSIKT

Ett medlemskap i EU gäller ja eller nej

Med en klassblind metod är det svårt att förstå vad SD:s arbetarväljare menar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Afp
Det finns bara två ståndpunkter om EU-medlemskap: Ja eller nej, skriver Magnus Marsdal.

avMagnus Marsdal

KULTUR

Som utomstående är jag tacksam för att både Jonas Sjöstedt (6 dec) och Petter Larsson (10 dec) besvarar mitt inlägg om vänstern och EU-frågan (Aftonbladet 3 dec). Båda har bra poänger, och jag vill begränsa den här repliken till två punkter:

Den första är EU-medlemskapet. Jag håller med Sjöstedt om att ”vi ser alla bristerna i dagens EU, bristen på demokrati, företagens dominans och den högerpolitik som EU:s institutioner är marinerade i”. Men det finns bara två ståndpunkter om EU-medlemskap: Ja eller nej.

Frågan om vilka saker partiet ska prioritera i valrörelsen är något annat. Om Swexit befinner sig 100 mil från den politiska dagordningen är det inte så meningsfullt att göra det till en kampanjfråga. Det är vi eniga om.

Men i den principiella frågan är det än viktigare att Vänsterpartiet står fast vid sin ståndpunkt när SD lyfter EU-motståndet. Detta, som var budskapet i min artikel, står fast oavsett vad opinionen for ögonblicket säger om ett EU-utträde.

Alla andra partier kan vara opportunistiska, men inte ett socialistiskt parti. Om man ska anpassa politiken efter folkopinionen är ju ­inte EU-motståndet den förste principfrågan man ska stryka från programmet, utan snarare kampen för socialismen.

Lika viktiga är de realpolitiska konsekvenserna på kortare sikt som kan följa av en opportunistisk glidning bort från ett principiellt EU-motstånd. Säger man först ja, eller bara tja, till EU, kan det i nästa omgång framstå som inkonsistent eller ”politiskt omöjligt” att skapa ett principiellt motstånd mot hur marknadsliberalismen kör över den svenska demokratin, så länge det aktuella direktivet infördes i enlighet med EU:s spelregler.

Hur illa det kan gå ­illustreras av exemplet Grekland. I kampen mot EU:s ödeläggande åtstramningar formulerade aldrig ledningen till det regerande Syriza någon folklig kritik av EU:s konstruktion och euron. Därmed blev det politiskt omöjligt att utveckla Grexit till ett reellt alternativ till EU:s diktat. Även när Syriza vann opinionen mot EU:s linje i folkomröstningen om ­åtstramningspaketet, hade statsminister Alexis Tsiprias i realiteten inte något ­alternativ till att böja sig för storbankerna och gå in i den nya ­tiden som den europeiska vänsterns mest tragiska ­figur. 

Jag menar självklart inte att Sveriges situation på något sätt liknar den grekiska. Min poäng är att den mäktiga vänstersidan under ”den röda fanan”, som ­Jonas Sjöstedt har ­visioner om, kan stå fullständigt maktlös, även med regeringsmakten i händerna och folkflertalet i ryggen, om ledarna har valt fel strategi i EU-frågan.

Den andra punkten handlar om mitt påstående att ”Högerpopulisternas arbetarklassväljare är vänsterorienterade när det gäller ekonomisk fördelning, väl­färdsrättigheter och inflytande på arbets­livet”, som Petter Larsson protesterar mot. ­Mina källor rör Frem­skrittspartiets och Dansk Folkepartis arbetarklass­väljare.

I Frp betyder det de 60 procent av väljarna som har lägst inkomst. 

Jag håller med Larsson om att det här måste undersökas närmare när det gäller SD:s väljare. Dessvärre är det inte möjligt med undersökningen från Institutet för framtidsstudier, som han hänvisar till. Den undersöker vad ”SD-väljarna” menar om olika frågor utan att skilja mellan anställda och ­företagare, till exempel. Med en klassblind metod är det svårt att förstå vad SD:s arbetarväjare menar.

Magnus E Marsdal

Chef för Manifest Tankesmie och aktuell med boken Frihetens mødre.

Översättning: Åsa Linderborg

ARTIKELN HANDLAR OM

EU

Syriza