ÅSIKT

Soundet av ett land en marche

Andres Lokko om rockens roll i revoltens Frankrike 1968

Foto: AP
Tiotusentals demonstranter på marsch i Paris i maj 1968.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det internationella protest- och revoltåret 1968 har redan stötts och blötts i alla tänkbara format. Det blir ju lätt så när det vankas 50-årsjubileum. Eftersom sifferkombinationen 1, 9, 6 och 8 är estetiskt så hårt förknippad med uppror och ungdomsrevolt har årtalet och månaden maj precis tillägnats en så kallad kapsylkollektion av det franska modemärket Agnès B. Den uppburne brittiske popteoretiken Jon Savage har sammanställt en antologi med det årets viktigaste musik som ges ut i höst och premiärer på dokumentärfilmer samt tv-serier om 1968 avlöser redan varandra i en till synes jämn ström.

Jag har full förståelse om man är trött på alla minnen och sammanfattningar av dem som var med och kommentarerna från alla som retroaktivt inspirerades av händelserna för femtio år sedan.

Januaris studentprotester i Kongo-Kinshasa och Indien, ”Prag-vårens” inledning, bildandet av United Black Front i USA och Vietnam-demonstrationer i Stockholm.

Mordet på Martin Luther King Jr tidigt i april och Baader-Meinhof som detonerar sina första bomber i Frankfurt i protest mot Vietnam-kriget. Den 6 maj drabbar närmare 40 000 studenter samman med polis i Paris. Kårhusockupation i Stockholm, Grupp 8 bildas, massprotester på Londons Governor Square, SCUM-manifestets Valerie Solanas skjuter konstnären Andy Warhol i New York och Robert Kennedy mördas.

Generalstrejker avlöser varandra och universitet stängs dagligen världen över.

Det utgör bara en promille av det årets oftast våldskantade händelser och det är enkelt att betrakta dem som sönderanalyserade – men jag håller inte med. Snarare är de en smula stagnerade, alltmer identiska och konformistiskt återgivna. Som om en absolut sanning har utkristalliserats och berättas om och om igen; som om de nya infallsvinklarna har upphört.

En historieskrivning utan nya insikter och berättarröster har väldigt svårt att bibehålla någon relevans.

Just i dag släpps inte bara Agnès B:s klädkollektion utan också en svensk bok i ämnet, Håkan Thörns 1968: revolutionens rytmer, och en antologi med musiken som ackompanjerade studentrevolterna i just Frankrike, Paris in the spring. Den är sammanställd av de progressivt arkivariskt så bevandrade Bob Stanley och Pete Wiggs, till vardags medlemmar i den brittiska poporkestern Saint Etienne.

De tar alla avstamp i samma år, Thörn och Agnès B betydligt mer uttalat än Stanley och Wiggs, men slutresultaten är värda att jämföra eftersom ambitionsnivåerna är så radikalt olika.

Håkan Thörn är professor i sociologi vid Göteborgs universitet medan Wiggs och Stanley är autodidakta popkulturforskare som ständigt söker efter nya stigar genom musikhistorien. Helst sådana de själva inte ens visste riktigt existerade innan de själva börjar skönja dem och de ställer dem i en alldeles ny alternativ monter bredvid en existerande konsensus.

Det är här de här verken skiljer sig starkt åt.

Jimi Hendrix.

1968: revolutionens rytmer gör anspråk på att sammanfläta de politiska händelserna med den samtida - och i synnerhet amerikanska – musikens utveckling: James Brown, Nina Simone, Jimi Hendrix, The Grateful Dead och författarens – känns det som – favoritband, de högljutt agiterande MC5 från Detroit.

Att Thörn har valt att ställa MC5 i fokus är glädjande. Deras korta karriär kantades av politiska kontroverser och de förblir, i sammanhanget, en lysande rockorkester som dessutom inte dokumenterades ihjäl redan i realtid, likt Nick Drake eller Velvet Underground har de snarare blivit det i efterhand.

Foto: Aftonbladet/IBL
”Den oundviklige” Serge Gainsbourg, här med dåvarande hustrun Jane Birkin 1968. Båda medverkar på nya antologin ”Spring in Paris”.

Samtidigt som 1968: revolutionens rytmer gärna och egentligen högst sympatiskt ser detta som något av bokens mission så cementerar Thörn – på alla tänkbara plan – mest en rockjournalistik som jag knappt har träffat på sedan det sena 1980-talet. Han gör det lika mycket språkligt som popteoretiskt. Trots små försök att betrakta 1968 års musikaliska inflytande på såväl brittisk punk som på Mandela-galor, och en alldeles för kort koppling fram till Kendrick Lamar, är den författad på en torr Wikipedia-svenska, alternativt på ett föråldrat rockspråk som gärna direktöversätter (”Jag vill veta om ni är klara att ge järnet. Jag vill veta om ni är redo att avge vittnesbörd.”) och därför ibland antar en svartvit journalfilmskänsla från en väldigt, väldigt avlägsen tid.  

Det paradoxala är att en bok som vill vara allomfattande kring sitt ämne – och därför beter sig lite som en oändlig skoluppsats – får mig att smått desperat leta efter dess eventuella existensberättigande. För det finns ju ett sådant någonstans därinne!

Och jag märker hur jag ringar in varje halmstrå med en rödpenna medan jag läser för att sedan gå tillbaka och hitta en tråd som inte redan är ältad i mängder av böcker av Thörns anglosaxiska förebilder. De här ögonblicken inträffar när han väljer att gräva där han står: i den svenska proggens födelse kring bandet International Harvester och hur svenska medier tampades med utländska artistbesök och aningslöst lyckas framstå som lika förvirrade som rasistiska.

Stanley och Wiggs tematiska samlingsalbum Paris in the spring är därför på de flesta vis en diametral motpol till 1968: revolutionens rytmer. De två kuratorerna har inga som helst övergripande ambitioner. I stället placerar de en ytterst specifik fråga under mikroskopet och följer den så fullt ut som det är möjligt. Stanley och Wiggs singlar ut något så underskattat och, för de flesta av oss, okänt territorium som fransk rockmusik och hur den förändrades under – och i kölvattnet av – majrevolterna 1968.

Resultatet låter inte ett dugg som jag kunde ana. Musiken har fortfarande en resonansbotten i så franska uttryck som chansons och yé-yé men tidsandan släpper in amerikansk funk, jazz, brittisk kammarpop och symfoniska experiment.

Genom att presentera en tidigare odokumenterad pophistorik ruckar man ju automatiskt på den redan vedertagna. Och det är då det blir intressant. Det är där som frön till alla former av uppror och åh-så-viktiga historierevideringar får en möjlighet att leva vidare: de kräver infallsvinklar som gärna får vara aningen ansträngda eller marginella men det är så pophistorien beter sig för att inte bara plötslig en dag ta slut.

Paris in the spring är just en sådan nödvändighetsprodukt, dessutom musikaliskt högintressant när den kastar sig mellan franska innovatörer – Michel Polnareff, Jacques Dutronc, Jean-Claude Vannier och den oundviklige Serge Gainsbourg – och den musik de aldrig hade gjort, de texter de inte hade skrivit, om det inte vore för revoltåret 1968.

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Frankrike