ÅSIKT

Lessings oro – vår avtrubbade likgiltighet inför böcker

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Doris Lessing
KULTUR

■ ■ Doris Lessing kan inte komma. Men hennes nervösa engelska förläggare tar en klunk vatten och börjar läsa om dammoln i Afrika. Om en ödelagd skog, som förr var full av fjärilar.

Lessing gjorde ett besök i Zimbabwe på 80-talet, hos en vän som var lärare i en byskola. Rektorn hade förskingrat skolans tillgångar och det var brist på allt, skrivböcker, pennor, kartor.

Det värsta var bristen på böcker. Byns lilla biblioteket var nästan tomt: några deckare och böcker med titlar som Weekend i Paris. Medan Lessing var där tittade folk in och tiggde om böcker: ”Snälla, skicka oss böcker när ni kommer hem.” ”De har lärt oss läsa men vi har inga böcker.” Det visade sig att folk ville läsa detsamma som i Europa – romaner, lyrik, kriminallitteratur, Shakespeare. Den populäraste romanen i Mugabes Zimbabwe är Orwells Djurfarmen.

■ ■ I Nobelföreläsningen har hon lagt undan sarkasmerna, hennes ord om afrikanernas hunger efter kunskap och bildning; efter möjligheten att spegla sin mänsklighet i världslitteraturen är allvarliga. Hon är övertygad om att tillgången på böcker, kännedomen om traditionen också är förutsättningen för att skriva ny litteratur. Hennes föregångare, Coetzee, Naipaul, Pamuk växte alla upp i hem med böcker. Hon själv växte upp med böcker – även om huset i bushen var byggt av lera och halm.

Hon jämför bristen i den afrikanska byskolan med överflödet – och likgiltigheten?–?inför böcker och bildning, i en Londonskola hon besökte strax efter. Pojkarna där var vana vid att få besök av kulturkändisar, många hade sådana föräldrar. Dessa pojkar satt ofta och hängde över en dataskärm men hade knappt läst en skönlitterär bok.

■ ■ Ni vet hur det är nuförtiden, sa lärarna.

Lessing vet hur det är. Och hon är oroad över vår avtrubbade likgiltighet.

Pia Bergström