ÅSIKT

Sexton nunnor i döden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Det krävs ett hjärta av sten för att vara oberörd av Karmelitsystrarna

Foto: Marianne Hellgren Staykov och Elin Rombo i ”Karmelitsystrarna”.

Tre epoker som på olika sätt har varit omdanande för vår civilisation och ställt oss inför nya utmaningar möts i Karmelitsystrarna. Den franska revolutionen, som under sin frihetsparoll krävde många liv. Sedan efterkrigstiden då Francis Poulenc skrev denna opera samt vår turbulenta nutid som kantas av den arabiska våren och Occupy Wall Street-rörelsen. Men vilka är det som offras vid dessa milstolpar i historien? Johanna Garpes uppsättning är väldigt rättfram i sitt budskap. När de första taktslagen går är ljuset i salongen tänt och gör oss till en del av samma gemenskap som pöbeln på scen som står klädda i nutidskläder, ett tema som återkommer på slutet när denna pöbel sliter av kvinnorna deras slöjor.

Detta är också en historia om vad människor kan drivas till genom sin tro. Kollektiv ställs mot kollektiv, vilket också syns i scenografins runda träplatta som först avgränsar aristokraterna från den pågående revolutionen, och sedan nunnorna från omvärlden. Nunnorna är väldigt mänskliga

i den här uppsättningen och har alla personliga, eller rent av egoistiska anledningar till varför de är på klostret och varför de också väljer att dö martyrdöden. Därför tycktes mig bildspelet med Biafra-barnen ganska märklig. Det är helt enkelt inte så självklart att nunnornas offer är en osjälvisk handling.

Elin Rombo som aristokratflickan Blanche som går i kloster mitt under stormande revolution, har en stark, knivskarp röst som ger den unga novisen styrka, även i hennes svagaste ögonblick. Marianne Eklöf som den gamla priorinnan ger den döende kvinnan en svärta med sin mörka röst. Marianne Hellgren Staykov, Lena Nordin och Susann Végh gjorde sig också oumbärliga. Bland männen var det främst Jonas Degerfeldt som Chevalier de la Force som utmärkte sig, som med sin sammetslena tenorstämma gav brodern en varm och beskyddande karaktär. Även Gunnar Lundberg som fadern, samt Klas Hedlund som biktfadern, gjorde fina prestationer.

Dirigent MarcSoustrot gör en ganska rask tolkning av verket och ibland får sångarna lite svårt att tränga igenom. Finalscenen är dock ett utmärkt exempel på när samspelet mellan komponenterna musik och teater verkligen är samstämmiga. Väggarna gråter blod under Salve Regina och det kräver sitt hjärta av sten för att förbli oberörd. Övertydligt? Ja visst, men fortfarande mäktigt och berörande.

Loretto Linusson