ÅSIKT

Såklart det finns goda patrioter

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Lennart Palm försvarar nationalism från vänster: Ett vapen mot fascism och global nyliberalism

1 av 3 | Foto: Vänster mot diktatur Kvinnlig grekisk partisan under andra världskriget. När det nationella självbestämmandet krossades av nazister och fascister var det vänstern som slog tillbaka. Foto: Dimitri Kessel
Foto: Kampanj inför en omröstning i Europaparlamentet. Foto: AP

Debatt Fredrik Persson-Lahusen varnar i Aftonbladet (1 juni) för att vissa socialdemokrater på sistone börjat flirta med nationalismen”. Det finns enligt honom ingen ”progressiv patriotism”; mellan medborgarnationalismen och den xenofoba nationalismen, liksom mellan ”god nationalism” och fascism, råder endast gradskillnad. Det är en ståndpunkt som kan ifrågasättas.

Jag kan instämma med mycket av Persson-Lahusens beskrivning av nationalismens historiska bakgrund. Jag delar också oron över vad en krigisk högernationalism kan ställa till med. Med rätta tar han upp den europeiska socialdemokratins stöd till världskriget 1914 som ett varnande exempel, (låt vara att andra faktorer hade större betydelse för krigsutbrottet - borgerlighetens och storfinansens ekonomiska strävanden, det militärindustriella komplexen och så vidare).

Men finns det inte nationalismer av annat slag? I förbigående nämner Persson-Lahusen att nationalistiska argument med framgång använts i kampen för rösträtt och mot kolonialt förtryck. Han skyndar sig att tillägga att detta bara ledde till ”delsegrar”. Men avkoloniseringen är ju i själva verket en av 1900-talets mest omvälvande och progressiva historiska processer. Och de antikoloniala befrielserörelserna hade just ”vänsternationalistiska” förtecken.

Alla avkoloniseringens stora gestalter - Gandhi, Ho Chi Minh, Lumumba med flera - var nationalister i någon mening. Att avkoloniseringen bara ledde till ”delsegrar” må vara sant, men det kan knappast skyllas på det vänsternationalistiska perspektivet som sådant. Målet var nationellt självbestämmande i syfte att landets resurser skulle komma den egna befolkningen till del, i stället för att kontrolleras av imperialistiska stormakter. (För övrigt, vem kan rata delsegrar i vår reaktionära tid?)

Likaväl som internationalism kan vara reaktionär (den heliga alliansen på 1800-talet, Anti-Kominternpakten på 1900-talet, al-Qaida på 2000-talet) kan den vara progressiv (arbetarrörelsens internationalism, den alliansfria rörelsen, FN). Att den reaktionära varianten existerar är knappast ett argument för att förkasta all internationalism. Detsamma kan sägas om nationalismen.

En avgörande omständighet är att demokratin hittills varit organiserad på nationalstatsnivå, och dess internationella uttryck har varit nationellt självbestämmande. Frågan om demokratins vara eller icke-vara har i hög grad blivit en fråga om detta självbestämmande. I princip kan man visserligen tänka sig att folkstyre organiseras på någon annan och högre nivå, men erfarenheterna från EU tyder inte på att en sådan väg är framkomlig, kolossens kapitalistiska kärna går inte att förändra. Att diverse EU-organ sätter sig över de folkvalda i Sverige är just ett resultat av att det nationella självbestämmandet urholkats.

På det utrikespolitiska planet kan vi konstatera att dagens militarism - motsvarigheten till de krafter som 1914 års socialdemokrati kapitulerade inför - gärna draperar sig i den humanitära interventionens mantel på bekostnad av den statliga suveränitet som omhuldas i FN-stadgan. När det nationella självbestämmandet runt om i Europa krossades av nazism och fascism - i exempelvis Grekland, Frankrike, Jugoslavien och Italien - var det i hög grad vänstern som försvarade det; aldrig har europeisk vänster haft ett sådant folkligt stöd i Europa som åren närmast efter 1945.

De som har varit och är emot självbestämmandet är till stor del aggressiva stormakter och deras allt mer globaliserade storkapital.

Persson-Lahusen ser den nationalistiska idén ”ett folk, ett land” som det bärande fundamentet för SD och andra liknande rörelser i Europa. Därmed underskattar han grovt dessa rörelsers materiella förutsättningar - till stor del konsekvensen av den nationella demokratins upplösning via EU.

Stora grupper, inte minst inom arbetarklassen, röstar på dessa partier, delvis för vad de uppfattar som negativa följder av EU:s fria inre rörlighet och omfattande utomeuropeisk immigration, upplevd lönekonkurrens nedåt på arbetsmarknaden, påfrestningar på sjukvård och socialtjänst, kulturkrockar, kriminalitet, allt utspelande sig i ett ständigt mer ojämlikt samhälle statt i ekonomiskt förfall.

De missnöjda saknar också de tidigare självständiga nationalstaternas verktygslåda, bland annat en egen nationell valuta, när de vill skydda sig mot världsmarknadens stormar.

Risken med Persson-Lahusens likställande av all nationalism med chauvinism (och i förlängningen fascism) är att också begreppet nationellt självbestämmande giftstämplas. Ordet ”nationellt” blir lätt för den välmenande vänsteraktivisten identiskt med ”rasistiskt”. Men utan det nationella självbestämmandet försvinner varje förutsättning för de progressiva politiska projekt Persson-Lahusen efterlyser.

Med sådana resonemang överlämnar vänstern hela kampen mot globalkapitalet och den internationella nyliberalismen till borgerliga partier som SD och Front National.

Vi har redan sett hur exempelvis Vänsterpartiet i praktiken lagt ner EU-motståndet samtidigt som det i riksdagen till och med gett sitt stöd till sådant som Natos förstörelse av Libyen. Persson-Lahusens tes att vänsterns hållning till nationalismen är en ödesfråga kan alltså vara riktig, men bör omformuleras något: hållningen till det nationella självbestämmandet är en ödesfråga i vår tid.

Lennart Palm, professor i historia vid Göteborgs universitet

ARTIKELN HANDLAR OM

Historia

Europa

Rasism