En hjälte, många bödlar

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

1 av 3
"The Night of Truth".

Med 5 000 FN-soldater kunde folkmordet i Rwanda ha stoppats.

Befälhavaren Roméo Dallaire hade 450. Dessutom illa förberedda och dåligt utrustade.

Men stormakterna flög hem sina egna medborgare och tittade sedan bort. Man låtsades att det folkmord - med komplexa ekonomiska och politiska orsaker - som regeringstrupperna och Interahamwe-

milisen utförde var ett "stamkrig", inget att bry sig om.

Dallaire stannade. Och räddade tusentals liv.

I Peter Raymonts utmärkta dokumentär Shake hands with the Devil (efter Dallaires bok med samma namn) återvänder han till Rwanda för att högtidlighålla tioårsminnet av folkmordet.

Mer än en berättelse om övergreppen - det krävs en viss förkunskap för att hänga med - är filmen ett hjälteporträtt. Ett befogat.

Dallaire kom hem som ett vrak, drack, blev deprimerad och ville ta livet av sig. Han kunde inte sova, tålde inte den tystnad som släppte fram minnena.

Nu håller han sig i Gud och psykofarmaka. Medan andra hyllar honom utan förbehåll ältar han själv, ångestfylld, varje litet beslut: Kanske kunde fler ha räddats.

Att återse Rwanda blir en del av en rehabilitering som kanske aldrig tar slut: Här var det, här körde vi, här satt vi och lyssnade på radiomusik och väntade på att dö.

Dallaire är besviken och förbannad. På FN, vars diplomatiska spel han aldrig förstod. Och på de väst-regeringar som bara hade ögon för Jugoslavien och gav blanka tusan i ett strategiskt oviktigt land på en oviktig kontinent, dessutom bebott av fattiga svarta.

I själva verket stöddes och beväpnades regimen i decennier av Frankrike och Belgien. När Paul Kagames rebellarmé slutligen stoppade folkmordet ingrep man med trupper - för att skydda de flyende folkmördarna.

Rwanda har blivit det främsta argumentet för att militära humanitära interventioner ibland är nödvändiga - och visar samtidigt också varför enbart humanitära motiv aldrig kommer att vara tillräckliga för att ingripa.

Och Sverige?

"Jag kan inte minnas att vi diskuterade det alls", sa Ingvar Carlsson, dåvarande oppositionsledare, under ett seminarium på festivalen. "Jag antar att regeringen fick en informell förfrågan om trupper som man sa nej till eller inte besvarade."

Ytterligare två filmer försöker hantera inbördeskrigens tunga efterbörd.

Fanta Regina Nacros långfilmsdebut Night of Truth har hämtat namn och tema från en artikel av Albert Camus, där denne vid krigsslutet 1944 bland annat menade att det inte var ett svek mot dem som kämpat och dött att nu fira och glädjas.

Filmen bär drag av klassiskt drama och utspelas i ett fiktivt land - Kongo? Sudan? Rwanda? - där fred just ska slutas efter år av inbördeskrig. Under en enda natt står allt och väger, innan de alltför hatfyllda hämnarna slutligen besegras och de kloka pragmatikerna börjar bygga det goda landet.

Övertydligheten och de ibland högtravande dialogerna är ett problem. Men också hatet och hämndlystnaden blir begriplig. Vem kan dricka fredsskål med sin sons mördare?

Hatet är nästan osynligt i den lite stillastående dokumentären Keepers of Memory - på sätt och vis själv en del av det minnesarbete den vill skildra. Regissören Eric Kabera reser runt till mordplatser och kyrkogårdar och låter både överlevande och mördare tala om sina minnen. Fruktansvärda berättelser och bilder: kvinnan som överlevde törsten genom att slicka blod, brunnarna där folk begravdes levande, människor som förlorat allt ... ändå bränner det inte till riktigt. Var är hatet, självhatet, skulden, virrvarret av känslor?

Visst är det begripligt att folk håller inne med en del i ett instabilt land som nyss var helvetet självt. Men den som verkligen vill förstå måste nog borra djupare i det inre infernot.

Petter Larsson , London

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.