ÅSIKT

Katten också!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

RAGNAR STRÖMBERG om en älskad vän - och en lysande bit idéhistoria

1 av 5 | Foto: Den satiriska tidskriften "Mästerkatten", utgiven av klockaren Nils Lilja och illustrerad av Magnus Körner, 1843.

I min barndom var kattens tattaraktiga för att inte säga anarkistiska opålitlighet en av de ideologiska grundteserna. Katten var som ryssen, den bara väntade på att vi skulle slappna av så - pang ! - hade den tagit över och Sörgården förvandlats till en radioaktiv kolchos.

Det fanns förstås andra skäl till förbudet, ett husdjur av vilket slag det vara månde skulle ha äventyrat den koncentration på det moderliga lidandet som var familjens sammanhållande urberättelse, men medan bekanta kunde ta med sig hundar var det helt otänkbart att släppa in en katt över tröskeln.

Så det var inte förrän i vuxna år och av en som jag nu är övertygad om ödesbestämd tillfällighet jag insåg att den fruktan för den erotiskt laddade vildheten som glimmade i de gula ögonen i själva verket var en klassbestämd skam inför det nomadiska och bastardiska som min mamma tog med sig från uppväxten i rucklen kring järnvägens rostiga pulsåder genom Gårda som en kniv mellan tänderna på klättringen uppför den folkhemska stegen.

Om det inte varit för att min yngsta dotter, då åtta på det nionde, hittat en mager och illa skadad hankatt i växthuset den där duggregniga februaridagen för snart tolv år sedan hade den fem månader långa sejouren som husägare annars förblivit en bisarr parentes i mitt liv. Svansspetsen var avsliten, de yttersta kotorna hade börjat svartna, kallbranden var en tidsfråga.

Den avgörande vändningen kom samma vårkväll som jag hade deklarerat att nu jävlar fick det vara nog med samfällighet och flintastekos som drev in med vinden från Ånäsfältet, där det kryllade av förvildade katter.

Måns, som jag omedelbart döpte honom till, dök upp i trädgården där jag satt under det ofruktsamma päronträdet och rökte med ett glas vin i handen för att få bort eftersmaken från grälet om min innerstadsneurotiska fixering.

Måns kröp upp på mitt bröst och började trampa med alla fyra tassarna.

Jag räckte fram ena handen med flatan upp och han satte i klorna och vi började snacka.

På den vägen var det, svansen amputerades någon månad senare på Blå Stjärnan där hans ålder bestämdes till mellan två och tre år med hjälp av tandstatusen.

Han flyttade med oss tillbaka in till stan, blev kvarterets lätt överviktiga och svanslösa upptågsmakare som slogs med allt på fyra ben, förlorade för det mesta men var på"t igen en strutkragevecka senare.

Måns försvann under EU-kravallerna men eskorterades hem i en mineralvattenkartong av en trio partypinglor som hittat honom jamande under läktaren på Heden och nästan på dagen tio år efter hans entré i våra liv lade vi honom på veterinärens bänk. Njursviktens skruvstäd hade garrotterat ur honom fyra av fem kilo och blicken ur de gula ögonen var överdragna med en starrgrå hinna av en trötthet större än smärtan.

Såsom Skalle-Per fattades Ronjas rövarpappa, så fattas Måns ock mig i mina drömmar och dagar och därför är det samtidigt en himlastormande glädje och en djävulusiskt bottenlös sorg att läsa Gunnar Brobergs lärda och inspirerat inspirerande Kattens historia - Sverige speglat i kattens öga, en tegelstenbumling till mentalitetshistorisk På Spåret-resa fram- och baklänges genom två tusen år av förflutenheter och framtider, där katten - än sublimerad till gudom, än till föraktad och demoniserad fredlös - alltid förblir katt, något i och för sig själv.

Broberg, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, lokaliserar den minsta gemensamma nämnaren för två tusen års skiftande svenska bilder av detta det socialt mest framgångsrika av rovdjur, till rollen som trickster, en gränsöverskridare i stil med de nordamerikanska urinvånarnas coyote.

För medan hundar är hundar ungefär som pojkar är pojkar och domesticeringen därför rullat på i trygg lunk visar Broberg hur kattens konfliktfyllda historia komplicerar och dramatiserar människans föreställningar om samhälle, biologi, manligt-kvinnligt och natur-kultur, i en dialektisk dans där vi aldrig är helt säkra på vem som bjuder upp och vem som för.

Det stora och bestående värdet med denna studie är att den gör kattens historia - "som rekapitulerar hundens historia med hundra års eftersläpning " - till vår och detta utan att hamna i sentimentaliserande antropomorfism, så att skildringen av de mänskliga kulturmetamorfoser den kelsjuke familjemedlemmen och lekfullt grymme jägaren genomgått blir en sammanhållen berättelse.

Brobergs polemiska ambition - att dekonstruera postmodernismens fragmentering av historiens stora epos i små berättelser - är inte bara sympatisk, utan gör katten till ett agerande subjekt, så att dess historia inte är helt och hållet en mänsklig kulturprodukt. Historia handlar till skillnad från det förflutna, om val, så det som inte sägs, görs, tänks vid en given tidpunkt är lika - om inte mer - betydelsefullt som någonsin allt det sagda, skrivna, tänkta.

Genom att bryta ned historien, det unika, i historier gör postmodernismen från andra hållet det som den nu helt klo- och tandlösa socialdarwinismen - som Broberg avfärdar i ett par bisatser - försökte göra under 70-talet: få ett slut på historien genom att beskriva de konflikter som alstrar historien som subjektiva föreställningar.

Den narcissistiska kultur som ska lösa upp de dynamiska motsättningarna i en fri jakt på identiteter blir ordentligt mörbultad under denna 500 sidor långa resa vars väg kantas av liken efter allt vad till ideologi och dogm stelnade drömmar om en värld utan kvalitativa skillnader mellan livet som individuellt projekt och kollektiv ödesgemenskap heter.

Kattens historia är ett storverk, som helt klart måste August-nomineras nästa år. Bättre än så här kan inte seriös folkbildning bli och som en ringa gåva denna dikt om saknad över gränsen mellan att veta och att förstå:

Molnen i augusti

Katten slickar pälsen

Förklädd till eld

är himlens is

blå som ensamhet

och utan skuld

Ondskan finns, döden finns, stjärnorna

andas och andas och faller

från den gungande grenen

Högst två eller tre

tankar kvar att tänka :

den på ingenting

den på ingenting särskilt

och den på ingenting alls

Molnen i augusti

ruvar som Himalaya

av gas

på en hemlighet

de själva är

och därför inte minns

Katten slickar pälsen

Atlantis

Idéhistoria

Ragnar Strömberg