ÅSIKT

En mästare på melankoli

Jack Hildén lyssnar på Ulf Lundell och undrar: Kommer han någonsin fram?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Anders Deros
Ulf Lundells nya skiva ”Tranorna kommer”, som släpps i dag, innehåller studioversioner av låtar från förra albumet ”Skisser”.

avJack Hildén

KULTUR

Jag lyckades äntligen laga lp-spelaren. När några vänner kom över på middag spelade jag många av de där skivorna. Ironiskt, tänkte kanske vännerna, och kanske tänkte jag det också just då, som en täckmantel. Men när den sista gästen gick hem och dörren slogs igen höjde jag volymen på Längre inåt landet. Jag lyssnade på Stackars Jack, som jag med samma blandning av ironi och allvar tänkt på som låten om mig, och jag lyssnade på Ryggen fri, och ungefär vid samma tidpunkt läste jag att Ulf Lundell åkt fast för rattfylla.

Jag förvånades över att besvikelsen var personlig. Som att det var mig han lovat att det inte skulle hända. Det gick bortom den faktiska handlingen, att sätta sig bakom ratten med 1,5 promille för att leta mer sprit. Det var ju inte såhär det skulle bli. För någon av oss.

De senaste skivorna har innehållit en tematik av harmoni. Frid och inre ro, ett tillbakadraget liv där han lugnt kan sitta och betrakta när solen sakta gå ner över livet. Det kan man ju tycka att alla förtjänar, inte minst sökaren Ulf Lundell. Men jag satt kvar i soffan, med en tilltagande oro, och lyssnade på Längre inåt landet från 1980, min flickvän borstade tänderna i badrummet, och i Ryggen fri sjunger han: 

”Vi pratade om hösten / när sommaren var som skönast. Snart har vi mörkret här / vi sa snart så faller löven / När löven var som grönast” 

Ulf Lundell har gjort bra och dåliga verk, det är oundvikligt med en sådan produktionstakt, men det finns ett tillstånd han skildrar bättre än någon annan jag vet. Melankolin. En svårdefinierad känsla som förmodligen just därför gett upphov till många tolkningar. Robert Burtons livsverk Melankolins anatomi från 1600-talet naglar fast det till en sorg utan särskild orsak. Svenska Akademiens ordbok är inne på samma spår, men framhäver att nedstämdheten inte enbart är negativ. Den är, kort och gott, bitterljuv.

I egenskap av melankoliker kan jag tycka att man verkar född med känslan. Innan jag ens upplevt nog för att vara sorgsen, fanns ett ackord i kroppen. Bandet Sun Kil Moon, framför allt sångaren Mark Kozelek har en sådan beskrivning i låten ”I watched the film the song remains the same”: ”I don’t know what happened or what anyone did / From my earliest memories I was a very melancholic kid / When anything close to me at all in the world died / To my heart, forever, it would be tied”.

Den som kan identifiera sig i detta, torde vara mottaglig för Lundells melankoli.

Vad han beskriver i raderna från Ryggen fri är en fin stund som solkas av att man redan betraktar den som förfluten. Antingen ser man redan framtiden, eller det förgångna. Aldrig nuet. Riktningen är mot en ny plats, eller platser där man vistats förr. På skivan Ripp rapp från 1979, vill han lämna staden i Taxi: ”Ut genom tullarna / ut ifrån stan / kör bort från det / liv som står still / kör hela natten / kör sen hela dan / kör, kör / vart fan du vill”. Och han åkte. Mycket avstånd har täckts sedan dess. Är han framme?

Spola framåt några år. Till exempel till 2012 och Redan där, från skivan Rent förbannat: ”Inga fler kärlekssånger / inga fler om saknad och längtan / jag är redan där […] det är bra som det är. Grillad fisk, kallt vitt vin / och skuggan och solen / det räcker långt / när du sitter mittemot”.

Här är den bilden som Lundell målat upp på senare år i musiken. En närmast buddistisk tillvaro. Så ser drömmen ut – avskalad. Han har jobbat hårt och länge, betraktar sig nästan som en krigsveteran. Nu vill han kunna luta sig tillbaka för att njuta av ett job well done. Det är utopin om att kunna nöja sig, fylla hålet, att det lilla ska räcka. 

Jag har haft en förståelse för de orden som närmast är instinktiv. De har inte behövt förklaras. I förlängningen en tro på att de måste vara sanna. I låten På ett vallmofält, från 2008 års Omaha, ska berättaren bli kär och ”Bygga oss ett hus på sydvästvänd mark / leva där med henne tills den dag jag dör / älska det sista alldeles innanför […] Dricka mitt kaffe / hålla mej frisk och ren / och stryka med fingrarna över böckerna / i ett bibliotek […] på en varm liten krog / med enkel mat / som har bra vin och en radioapparat”.

Nog låter det harmoniskt, och nog älskar Lundell sina öppna landskap på Österlen. Det framkommer om inte annat i böckerna Vardagar och i nyligen utgivna Vardagar 2. Men det är mycket annat som också framkommer. Det underliggande suget efter alkohol. Ett äktenskap som spruckit. I recensioner har många kritiker tagit upp att han slutar skriva precis där det börjar brännas. Ett medvetet grepp för att inte bli för smetigt känslosam? Kanske. 

I stället fylls sidorna med en oupphörlig ström av information, medier och samtid, som huvudpersonen bevittnar nästan hypnotiserat och inte kan avhålla sig från att kommentera. Där är det harmoniska livet avlägset. De melankoliska låtarna strävar efter att nå en tidlös plats, där vad som pratas om på kultursidorna är så irrelevant att det inte ens existerar. 

Vardagar-serien blir i stället mer som den andra sidan hos musikern Lundell, som också löpt med honom hela karriären. Där måste man ut i vimlet! Det är dags igen, nu packar vi turnébussen ännu en gång trots att publiken redan fått höra att förra gången var sista, vad är annars meningen med alltihop om man inte får dansa och vara glad? En sorts dubbel personlighet som längtar efter något som aldrig går att finna, men där längtan är det enda som bär.

Jag lyfter nålen på lp-spelaren och placerar den på låten om vallmofältet igen.

”Man vill göra ett avtryck / men varför och för vem? / Det enda jag velat här är att hitta ett hem / Jag ska försonas med Gud / på ett vallmofält / En hund ska gå med mej / och sen ska min svält / och min hunger dämpas, och läggas ner / och min själ lyftas in i allt jag / hör, känner, ser”.

Det är en gripande låt kanske mer för vad den inte säger. Den envisa tron och hur omöjlig den visar sig vara. Lundell verkar, liksom jag, ha naglat fast den bilden långt innan den var fysiskt möjlig. 

I Jack finns ungdomens vildhet och kärlek till staden, men också ett hat mot densamma – Jack tröstar sig med att någon gång kunna bo på landet med en katt, på sin höjd. Vad varken Jack eller låten uttalar är att drivkraften till att lämna allt, borde vara en förlamande rädsla att lämnas ensam. Och när man väl blir lämnad, det är då man sträcker upp långfingret och bosätter sig i ett hus utan att behöva något annat. Någon annan. En trösterik tanke. Svår att omsätta i praktiken. 

Jag märker ändå att den trösten är svår att skaka av sig, som en sista lockande utväg. Samtidigt är det omöjligt att stänga av begäret efter andra, efter sällskap. Här finns en konfliktyta att uppehålla sig vid ett helt konstnärskap. Ett helt liv.

I ”Mina sista pengar” från 1989 köper berättaren en gård för, ja, sina sista pengar: 

”Nu vaknar jag tidigt / och gör mitt jobb / och jag gör det så bra som jag kan / och jag har en kvinna som är min vän”. En man som är fyrtio kan leva eller dö, sjunger han sedan i refrängen. Nu är Ulf Lundell snart 70. Jag tänker ibland på de desperata frågorna han ställer sig ”Underbart” från 1997: 

”Var är min belöning? Har jag inte gjort nog snart? Var är mitt hem, min kvinna? När får jag äntligen komma hem från denna långa resa? När ska det här livet bli underbart?”

Jag lyfter nålen från skivspelaren och det blir tyst. Tar några vinglas och tallrikar och lägger i diskhon. Fyller på katternas vattenskål.

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik