ÅSIKT

Det rasslar till och porträtten får liv

Amelie Björck ser museivisning bli performance på Nationalmuseum

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avAmelie Björck

KULTUR

Foto: anna davidsson
Skådespelaren Ann Petrén i ”Transformationer” – ett samarbete mellan Nationalmuseum och Stockholms stadsteater.

Det måste ha sett underligt ut för de andra besökarna på Nationalmuseum. En man (Robert Fux) i dalkulledräkt hysteriskt viftande med en svensk flagga invid Zorns midsommarmåleri, inför en i schottistakt guppande åhörarskara. Vad är svenskhet, frågar Fux? Vad nationalism? Vad hos Carl Larsson måste vi censurera om hans idylliska svenska ­interiörer ska platsa på Hemnet? Pipan och vapnen kanske?


Det är en finfin idé att ­låta museivisning och performance göra ­gemensam sak som i stadsteaterns och Nationalmuseums gemensamma Transformationer. Publiken leds genom ­seklen av fyra kostymerade ciceroner, Margareta Gynning och Alexander Katleb från museet, Fux och Ann Petrén från stadsteatern. Fokus: makt, nationalism och kroppars uttryck i konsten.

Målerihistorien är verkligen som gjord för en kritisk granskning: ingen annan konstarts kanon visar så pinsamt övertydligt att det är makten som beställer Historien. Här träder den fram som ett pärlband av poserande rika, respektive uppfläkta fattiga kroppar (människor och djur). Hög tid att dekonstruera ”the male gaze”. Det är ju annars så lätt att bara njuta av skönheten och skickligheten i salarna.


Ann Petrén iförd harnesk, tyllkjol och svallande peruk visar på machoposernas tradition från 1600-talet till vår tid. Samtidigt poängterar ciceronernas cross-dressing momentet av queerhet inte minst i 1700- ­talets maskeradkultur. Alexander Katleb är läcker som 1700-talsprimadonna i hög peruk och mustasch.

Är lustfylldheten i självframställandet kanske en historisk konstant – fastän den ytfixering som då var de privilegierades domän har ”demokratiserats”? Dagens selfie-kultur som maskspel?

Gynning bidrar med viktiga kunskaper rörande 1800-talets bildvärld. Det är här de fattiga kropparna kommer in, huvudsakligen i form av nakna kvinnor – exponerade som om de tillhörde en annan art än de hårt hållna borgerliga kvinnor som svimmade framför de porriga porträtten på vernissagerna. Degas ­lilla dansös kan jag aldrig mer se med naiv blick, efter vittnesmålen om hur dessa barnmodeller jagades av ”konstälskare” som såg sin chans till syfilisfritt lammkött. Kopplingen till dagens trafficking känns inte långsökt.


Det pedagogiska anslaget aktiverar viktiga länkar mellan kroppsbesattheten då och nu. Visningsformens potential till lite mer öppna förnimmelser kunde i gengäld utvecklas mer. ­Inledningens fina elektroniska musik av en riddar­klädd Annelie Nederberg visar på en poetisk ansats när brynjans rassel blir en del av ljudlandskapet.

En påminnelse om skillnaden mellan artikulerad Historia och ett sensoriskt Förflutet som är och förblir oomfattbart.

ARTIKELN HANDLAR OM