ÅSIKT

En demokrati måste tåla harmlösa aktioner

avPetter Larsson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Enkel tårt-protest slutar inte med handgranater

Irene Matkowitzc är en samhällsfiende, hennes tårtning av Jimmie Åkesson ett hot mot demokratin. Om detta är en samlad presskör och politiker från Mona Sahlin till Birgitta Ohlsson eniga. Dagens Nyheter antyder att det kan vara dags för inskränkt demonstrationsrätt. I Aftonbladet beskriver Karin Pettersson tårtan som ”en terrorhandling i det lilla.”

Tillåt mig tvivla. Några ambitioner eller medel att omstörta samhällssystemet har den ensamma 60-åriga kvinnan knappast.

Men i en sällsynt samfälld aktion kastar det offentliga Sverige sitt sinne för proportioner överbord och gör gemensam sak i sin demonisering av fredlig politisk aktivism – nej, låtsas nu inte att ni på allvar tycker att en tårta är våld.

Vad med lagbrytare som Greenpeace och andra som samma svenska opinionsbildare ofta är snara att stötta utomlands? Eller kvinnan som fastnade på bild när hon slog handväskan i huvudet på en nazist i Växjö 1985? Är de också terrorister i det lilla?

Kanske är det, som Åsa Linderborg tror, politiskt-strategiskt osmart att räcka Åkesson martyrmanteln. Men SD:s övergripande mål är att accepteras som ett normalt parti bland andra. Det är först när detta förvägras dem – till exempel genom ilskna motdemonstrationer – som de förvandlar sig till offer. Och faktum är att vi inte vet vilken av rollerna som gynnar eller missgynnar partiet mest.

Förstå mig rätt: det är förstås inget konstigt om en Åkesson, en Ringholm eller en kung blir rädda i stunden, att bli överraskningstårtad är säkert obehagligt, men någon fara svävade de aldrig i.

Att det skulle börja med en tårta och sluta med en handgranat, som en del debattörer drämt till med, är nog mest fantasifoster. Vi har ju flera tårtningar redan, men inte i ett enda fall har de följts av bomber.

Låt oss också komma ihåg att Åkesson är en nationell makthavare, i spetsen för ett sällsynt obehagligt parti. Dess politik skulle, om den genomfördes, vara direkt livshotande för hundratusentals asylsökande och göra livet bra besvärligt för många kvinnor, hbt-personer och breda löntagargrupper. Dess ledande partiföreträdare är bevisligen heller inte själva främmande för att banka meningsmotståndare med järnrör.

Mot detta protesterar en vanlig enkel medborgare. Inte med järnrör – det finns ingen anledning att svara med samma mynt – utan med clownens medel, och till priset av ett petitessartat lagbrott.

Man kan gissa som man vill om effektiviteten, men sådana harmlösa, humanistiskt motiverade aktioner måste demokratin nog faktiskt tåla.