Smärtan måste erkännas – inte hamras bort

Caroline Ringskog Ferrada-Noli om ”Leaving Neverland”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Redan innan jag ser Leaving Neverland vet jag vad jag ska skriva om: Samtiden står inte ut med smärta.

Så fort smärta dyker upp ska den elimineras.

Smärta måste alltid svaras och svaret är att den ska bort.

När jag förlorade min bror sa psykologen: att hantera outhärdlig smärta är att vara i den, annars blir den olidlig och sätten att fly från den kommer bli än mer olidliga.

Detta om att vara i smärtan är en tanke som besökt mig flera gånger senaste tiden. Samtiden vill inte vara i smärtan, utan eliminera den.

Jag tänker på det när svenskar som krigat för våldsapparaten IS inte får komma hem till Sverige för att bli dömda enligt laga rätt. Jag tänker på det i kölvattnet av Metoo – eliminering är svaret på det som gör ont. Han/hon ska bort. Både offer och förövare?

Man orkar inte med skiten.


Men sätten man försöker ta bort smärta på gör ondare än orsaken. Det är som om hela samtiden är som en av alla de unga kvinnor som skär sig själva och tillsammans bildar den färska statistik på vem som psykvården rekryterar mest ifrån. Ångesten ska bort. Även om mörkret kanske är den minsta gemensamma nämnaren hos människan får det inte finnas.

Trycka bort är första impulsen när ordet pedofil blinkar hårt. Även för mig. Det går inte att klaga på folk som inte stannar i mörkret i Leaving Neverland. Smärtan blir för stor. Jag kan inte vara i den. Man får inte göra så mot barn!

Men mörker finns. Pedofili finns. I medier runt om börjar folk surra om att aldrig mer lyssna på Michael Jackson. Det blir ingen uppoffring för mig för det är barnmusik, men poängen är en annan.

Att i stället för att hantera världens ondska som min bebis hanterar sin leksakshammare att slå ner plastpluppar, slå ner smärtan, säga att den inte får finnas, kanske säga att den är en del av oss? För den kommer finnas. Trycka bort lämnar en i kortsiktig njutning, men inget har hänt. Plastpluppar i gräll färg finns, så även mörkret i människan.


Oavsett om Jackson förgrep sig sexuellt på pojkarna i filmen blev de utnyttjade av honom, men också av sina mödrar, där Jackson var en trampolin in i en kändisvärld. En snabb klassresa där biljetten var barnet. Det finns ett maktförhållande mellan barnens mödrar och Jackson där han igen är förövare. Men också mellan mammorna och barnen. De säljer sina barn och Michael köper dem, med enda pant att han är kändis. Hur man än vrider på det är barnen alltid offer. Premissen barn och vuxen är från början ojämlik. Att vara förälder är att utöva makt.

Jag menar inte att man inte ska straffa pedofiler. Tvärtom. Det är ett uppenbart brott. Vidrigt. Men fler brott har begåtts här. Det är brutalt: Att shamea en mamma. Att en mamma kan göra fel. Men som psykologen sa, för att smärta ska bli begriplig måste den erkännas. Kanske är den typen av medvetandehöjning ett steg i att öka barns status där slutmålet är jämlikhet med vuxna. Gränsen måste hittas hur man behandlar barn.

avCaroline Ringskog Ferrada-Noli

ARTIKELN HANDLAR OM