Hoppas att han får ett glas öl

Av: Åsa Linderborg

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I skrivarlyan Hasse i sin skrivarstuga i Vita Bergen i december 2010.
Foto: Lotte Fernvall
I skrivarlyan Hasse i sin skrivarstuga i Vita Bergen i december 2010.
Hans Alfredson, född i Malmö 1931. Regissör, skådespelare, radiomakare, revyartist, författare, Skansenchef och mosebask. I dag fyller han 80 år.
Foto: Foto: ULF BERGLUND
Hans Alfredson, född i Malmö 1931. Regissör, skådespelare, radiomakare, revyartist, författare, Skansenchef och mosebask. I dag fyller han 80 år.

I dag fyller Hans Alfredson 80 år.

Jag trodde han var äldre. Inte för att han funnits i hela mitt liv, utan för att den tid som var ”hans” känns så förtvivlat avlägsen. Glaset i örat, Spader, Madame!, Gula Hund, Fröken Fleggmans mustasch ... Det är bitterljuvt att drömma sig tillbaka till dagarna när Mosebacke var en monarki och en spik i foten inte nåt att gnälla om.

Det är egentligen inte så länge sen.

Decennierna efter andra världskriget kan kännas oskuldsfulla, men tar man del av Hans Alfredsons och Tage Danielssons enastående produktion inser man att folkhemmets heydays var nog så hårda. Deras skapande var en ständigt pågående kommentar till rasismen, Vietnamkriget, IB-affären, kärnvapenkapprustningen, kärnkraften, miljöförstöringen, socialdemokratins avradikalisering.

Det är snarare nutiden som känns godtrogen. Eller i alla fall uppgiven.
 

”När man ser på hur barna’ växer upp och står i ...” sjunger Hasse till Gunnars Svenssons skenbart enkla pianospel i 88-öresrevyn (1970). Han undrar om barnen ska få jobb, drägligt boende, vatten och luft. Åtminstone ett glas öl. Det är en på många sätt banal text, men om vi ser hur samhället utvecklats framstår orden som allt annat än naiva.

Glad och förbannad har kulturradikalen Hasse Alfredson begåvat oss med en intelligent, varm och lekfull samhällssatir så mycket effektivare än den övriga vänsterns ofta mer konfrontativa scenkonst. Hans tilltal har varit genuint demokratiskt, renons på klassförakt och viljan att exkludera någon - han har alltid riktat slagen uppåt och med en ödmjukhet som ger precision.

Den sortens humor finns inte längre.
 

När jag öppnar dagens tidningar likt en gång Lindeman undrar jag vad han skulle ha att säga om sakerna tillstånd: Terroristexpert Malte Lindeman; islamofob Sultan Lindeman. En Lindeman var alltid mer eller mindre improviserad och dess förutsättning var modet att våga vara dålig. En av de sämre är Åsiktskonstnär Evald Lindeman – en tyckare som tillfrågas om allt utan att egentligen tycka nåt.

Den sorten finns det många av.

Hasse Alfredson är påminnelsen om en annan tid, men mycket av det han gjort är tidlöst. Han har myntat uttryck, skrivit klassiska sketcher, formulerat odödliga textrader och gjort ett par av de bästa svenska filmerna nånsin (Den enfaldige mördaren och Picassos äventyr, den senare ihop med Tage). Som författare är han underskattad – Tiden är ingenting (1983) har inte ett ord för mycket eller felplacerat.

Åsa Linderborg

Jag hoppas världens bästa Hasse Alfredson firar sin dag,  om inte i värmen på en (nedlagd) Sarakrog, så åtminstone med ett glas öl.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.