En lyckosam recension?

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Göran Lambertz: Aftonbladet låter Dan Josefsson kalla mig lögnare

”Vad som är sant i Quickärendet är uppenbart för den som vill se”, skriver Göran Lambertz.  Foto: Marcus Ericsson
Foto: ULF PALM/TT
Sture Bergwall – en fri man. Foto: TT

Frågan är om det var så klokt ändå av Aftonbladet att låta Dan Josefsson recensera min bok Quickologi. Visserligen fick man en självklart kritisk recensent. För Josefsson är en av cirka 40 personer som länge och hårt har drivit tesen om allvarlig rättsröta när Thomas Quick dömdes för åtta mord. Men i de flesta läsares ögon avslöjar han sig nog, och därmed också sin egen och Aftonbladets hopplösa sak.

Aftonbladets val av recensent förvånar ändå. Åsa Linderborg skriver i anslutning till Josefssons text att hon medvetet bryter mot recensionsverksamhetens kardinalregel (att recensenten inte ska ha några kopplingar till författaren) med det uttalade syftet att undvika risken att ”hamna i en analys av Lambertz sinnestillstånd”. Menar hon vad hon skriver? Förra veckan hoppade Dan Josefsson av en debatt med mig i Stockholm. Till arrangören sa Josefsson att han inte vill debattera med en ”psykiskt sjuk person”.

Nå, till hans ”recension”. Josefsson skriver ungefär som han brukar. Han berättar en historia som han hoppas att läsarna ska svälja, en historia där ungefär en tredjedel är sant, en tredjedel vilseledande och en tredjedel osant.

Men hur ska läsaren veta om det är Josefssons eller mina påståenden som är sanna? Han beskyller ju mig för lögner, det kan väl lika gärna vara han som har rätt?

Det här är ett problem när Quickärendet diskuteras. En massa påståenden görs som är omöjliga att kolla för den vanlige läsaren. Därför har jag önskat en lugn och saklig debatt inför publik med gott om tid. Då skulle det finnas rimliga möjligheter att bedöma våra argument och påståenden. Flera försök har också gjorts att ordna sådana debatter, men Josefsson och hans anhängare vågar aldrig ställa upp.

Jag ger ändå inte upp tanken. Jag hoppas att jag kan provocera Josefsson eller någon annan som är trogen samma idéer som han – till exempel Leif GW Persson, Jan Guillou, Göran Greider, Oisín Cantwell, Anne Ramberg, Mattias Göransson eller Maciej Zaremba – att ställa upp i en lugn offentlig sakdiskussion om Quickärendet.

Rubriken på Josefssons recension är ”Lambertz lögner”. Jag är inte förvånad. Ungefär så har det låtit kontinuerligt från VIFT-klubben de senaste veckorna. Men när jag letar i artikeln efter vad han menar, kan jag inte hitta något påstående om lögn. Och då undrar jag: Hur satte tidningen sin rubrik?

Kanske menar ändå Josefsson – och Aftonbladet – att det är lögn när jag hävdar att ett stort antal bevis mot Quick är giltiga, trots att de enligt Josefsson är underkända i resningsprocessen? De ”har i samtliga fall avslöjats som bluff av Thomas Olsson och/eller resningsåklagarna” skriver han.

Men Josefsson vet inte vad han talar om. De bevis som fanns mot Quick när han dömdes, och som gjorde att han fälldes, finns samtliga kvar. Och de är sammantaget utomordentligt starka.

Advokaten och åklagarna hittade visserligen brister i en del bevis. Men inget har ”avslöjats som bluff”. Och i min bok pekar jag på en rad bevis som otvivel­aktigt fanns och som Josefsson och de andra inte vill prata om. En såg som

hittades på en plats där Quick sagt att den skulle finnas, en inristning i en björk som hittades efter Quicks anvisningar, sökhundars markeringar för död människa på flera ställen som Quick pekat ut, ett test där Quick kände till tio gånger fler okända fakta om två av morden än en kontrollgrupp, en stor mängd detaljer i två bostadsområden, kroppsliga egenheter på de mördade barnen, fyndplatserna som han oftast hittade påfallande lätt, en bil som skrotats vid ”rätt” tillfälle, en man som begick självmord under omständigheter som stämde, ytterligare ett sågblad som hittades efter Quicks anvisningar, och så vidare.

Den som är rimligt kunnig i bevisprövning och sannolikhetsbedömningar kan se att bevisningen innebar att det var näst intill hundraprocentigt sannolikt att Thomas Quick talade sanning. Hur kan någon då hävda, som Josefsson, att det står klart att det rörde sig om ”en lång rad närmast ofattbara justitiemord”? Okunskap?

Josefsson skriver att jag ”avslöjades som en simpel fuskare” när jag som JK granskade Quickärendet år 2006. Några belägg anför han inte. Men sådant har bland andra Josefsson, Göran Greider och Leif GW Persson vräkt ur sig i parti och minut den senaste tiden. Tillåt mig en undran till Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter, där många av de hånfulla påhoppen har gjorts: Vad finns det för värde i att stödja sådant?

Att den allvarliga villfarelsen kring Quickärendet uppstod beror nog framför allt på tre saker:

En stor okunskap. De som hävdar att de fällande domarna berodde på manipulationer och andra allvarliga fel av åklagare, poliser och advokater har varit okunniga om hur en polisutredning och en rättegång fungerar, och okunniga om hur bevisning bedöms och vad en resningsprocess innebär.

Ett bastant mediaövertag. Medierna har tagit ställning och själva drivit en linje. Mediaövertaget har parats med

allvarliga vilseledanden i böcker och artiklar, röststarka men missledda opinionsbildare och nonchalans inför fakta.

En bristande professionalitet. Åklagarna under resningsprocessen tycks ha bestämt sig alltför tidigt för att Bergwall skulle frias. De ställde inte de svåra frågor till honom som självklart ska ställas när någon tar tillbaka morderkännanden. De bortsåg från mycket av den viktiga kunskap som fanns. Och de utmanade inte advokaternas påståenden om bevisningen.

Vad som är sant i Quickärendet är uppenbart för den som vill se. Och om Thomas Quick talade sanning när han bekände, har samhället allvarligt svikit offrens anhöriga. Men samhället har också svikit Sture Bergwall själv. Om han talade sanning, gjorde han faktiskt något som i sig var beundransvärt.

Utmaningen nu är att erkänna och acceptera villfarelsen. Den har skapat stora svårigheter för det svenska samhället. Men vi måste sluta bråka och ta tag i den situation som har uppstått. Vi måste göra det på ett moget och beslutsamt sätt. Det kommer att svida för många, men sanningen är långt ifrån så farlig som Josefsson och andra tror.

Göran Lambertz

författare till Quickologi

DÄRFÖR BRÖT VI REGLERNA

Dan Josefsson. Foto: Krister Hansson

Aftonbladet Kultur har fått kritik för att vi den 30 maj lät Dan Josefsson recensera Göran Lambertz bok Quickologi.

Som jag skrev samma dag vi publicerade texten, bröt vi med buller och bång – och fullt medvetet – mot alla gängse regler. Även Dagens Nyheter Kultur bröt mot konvenansen, som lät Göran Greider recensera boken. Greider har profilerat sig tidigare i den här frågan, och har även varit kollega med en av centralgestalterna, Gubb Jan Stigsson på Dala-Demokraten.

Jag vet inte hur DN tänkte när de gjorde sitt utlägg, men jag tror att de resonerade som vi: Fallet Thomas Quick kräver nån som är inläst. Och den som är inläst kan omöjligt förhålla sig neutral till denna monumentala rättsskandal - som fortsätter i och med att hovrättsdomaren Lambertz nu skrivit en bok med ett minimum av respekt för sanningen.

I Quickologi hävdar Lambertz att Sture Bergwall inte bara är skyldig till de åtta mord han beviljats resning för, han menar att antalet mordoffer kan uppgå till ett trettiotal.

Dessa anklagelser är ytterst allvarliga och kan inte få stå oemotsagda.

Han påstår dessutom att Bergwall har fått resning för att han tagit tillbaka erkännandena. Det är inte sant. Bergwall fick resning för att man upptäckte att bevisen har manipulerats.

Aftonbladet beviljar aldrig replik på recensioner, men den här gången fortsätter vi göra undantag och låter Lambertz svara. Dan Josefsson replikerar senare i veckan.

Åsa Linderborg

kulturchef

Publicerad: