ÅSIKT

Att sluta jobba är bra för hälsa och klimat

Två forskare om ”downshifting”: Fler fördelar än nackdelar med att växla ner

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Foto: tt
Åsa Axelsson gick in i väggen och bestämde sig för att sluta jobba. Hennes bok om erfarenheterna – ”Jag lämnar ekorrhjulet” – har startat en het debatt. Forskarna Charlotta Hedberg och Marco Eimermann ska bedriva ett fler­årigt forskningsprojekt om hållbar utveckling och intervjua bland annat downshifters och ­andra människor som lever i frivillig enkelhet.

Det är med stort intresse vi tar del av debatten kring Åsa Axelsson, fyrbarnsmamman som gick in i väggen och hoppade av ekorrhjulet. Det är många kvinnor (och även en del män) som har drabbats av samma öde: utmattningssyndrom i kölvattnet av oförenliga krav på jobbet och i hemmet.

Många är de som lämnar sina jobb, men det är nog – än så länge – ganska få som gör som Åsa: hittar sin kreativitet, vänder ryggen åt konsumtionshetsen, odlar sin trädgård och sina sociala relationer, och skriver en bok.

Vi ser Åsa Axelsson som ett exempel på en liten men växande skara som ibland kallas för downshifters. Det finns i dag en starkt växande medvetenhet mot att vi behöver ställa om vår livsstil mot mer hållbara val, som kräver vår tid snarare än våra pengar. Det finns ohälsotal som stiger i höjden. Och det finns forskning som pekar mot att vi i framtiden kommer att arbeta färre timmar, för att vi inte behöver pengar motsvarande en heltidslön.

Downshifting handlar om att självmant gå ned i arbetstid, att växla ned, ofta från ett högbetalt arbete för att leva i frivillig enkelhet. I stället för pengar väljer man tid, i stället för konsumtion väljer man sociala relationer, i stället för karriär väljer man kreativa verksamheter, och många startar ett eget företag.

Precis som Åsa Linderborg skriver (Aftonbladet kultur 10 feb) så ligger en sådan livsstil på många sätt rätt i tiden: den är socialt och ekologiskt hållbar. Linderborgs kritik ligger i att man i och med denna livsstil utnyttjar skattebetalarnas flit, och att man dessutom riskerar att bli beroende av sin partner (läs: hemmafru) genom att bryta mot heltidsnormen.

Så är det rätt av downshiftaren att låna böcker på biblioteket om man inte längre bidrar till finansieringen? Delvis har Linderborg givetvis rätt, den som väljer att inte arbeta alls bidrar inte till att upprätthålla den generella välfärden.


Men här måste vi stanna upp och fråga oss om den som växlar ned verkligen inte arbetar? Att odla grönsaker och skriva en bok är ju en arbetsinsats som (på sikt) kan löna sig, även ekonomiskt. Om inte downshifters som har gett ut en bok har (moralisk) rätt att låna böcker på biblioteket, varför skulle då andra nya författare ha rätt att göra det? Eller egna företagare innan de har blivit lönsamma?

Vi måste även försöka förstå samhällets hela komplexitet. Många i Sverige upplever psykisk ohälsa, eller har varit sjuk på grund av en ökad stressnivå i vardagslivet. Om alternativet till frivillig enkelhet inte längre kan vara heltidsarbete utan i stället sjukskrivning, då ligger man samhället mindre till last genom en sådan ny, självvald livsstil.

Vi tror inte att Axelsson är så sårbar som kvinna som Linderborg vill göra gällande

Dessutom belastar de som lever i frivillig enkelhet sitt ”ekologiska konto” betydligt mindre än de flesta andra, genom att lappa och laga, plocka egna bär, minska sitt resande. Problemet är att miljökostnader och kostnader för psykisk ohälsa gärna sopas under mattan. Vi tror dessutom att personer som växlar ned ofta väljer att flytta till mindre order i behov av ny befolkning, vilket också bör vägas in i samhällsnyttan.


Samtidigt finns det rättmätig kritik mot downshifting som något som bara är för höginkomsttagare. Till detta lägger Linderborg aspekten ras och kön, att down-shifting bara skulle vara accepterat för ”den vita kvinnan”.

Vi menar dock att det går att se på saken ur en annan synvinkel: medan det är riktigt att det rent ekonomiskt är lättare att gå ned i arbetstid och växla ned för exempelvis en överläkare än för en undersköterska så är det samtidigt möjligt att vara låginkomsttagare och leva i frivillig enkelhet. En sådan livsstil kräver ju per definition inte en hög inkomst.

Likadant skulle det troligtvis vara möjligt för kvinnor (och män) att leva i frivillig enkelhet även utan en partners inkomst. Vi tror därför inte att Axelsson är så sårbar som kvinna som Linderborg vill göra gällande. Man kan dessutom undra hur många förstagångsförfattare som har en heltidsarbetande partner vid sin sida. Och man kan undra var gränsen går för när de alls ska kallas hemmafruar (eller hemmamän).


Samtidigt vill vi inte sticka under stol med att downshifting innebär en risk för ojämnt fördelade arbetsuppgifter i hemmet, och som samhällsvetare förespråkar vi därför, precis som Linderborg skriver, en mer jämnt fördelad nedväxling inom ett hushåll.

På det stora hela ser vi dock fler fördelar än nackdelar med downshifting och menar att en sådan livsstil innebär delar av svaret på två av vår tids största samhällsutmaningar: den växande psykiska ohälsan och det galopperande klimatet. I en sådan tid kan det inte vara fel att växla ned för att leva mer socialt och ekologiskt hållbart.


Charlotta Hedberg
Docent och lektor, institutionen för geografi, Umeå universitet


Marco Eimermann
Forskare och projektledare, institutionen för geografi, Umeå universitet

ARTIKELN HANDLAR OM

Välfärd

Livsstil

Pension

Jämlikhet