ÅSIKT

Hoppa vidare till en annan värld

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Paralella världar i Göteborgs konsthall

1 av 3 | Foto: Patric Larsson: "Minnen upp till 15 års ålder", 2002.

Mindmapping var inne ett tag på åttiotalet - det var ett sätt att tänka och strukturera tillvaron som ansågs kreativt och i förlängningen lukrativt. Ett bra mindmaptänkande kunde bli början på ett nytt liv med mer pengar, mer jobb, snyggare kavajer och tjockare vaddar. Bilderna kommer tillbaka tack vare den utställning som just nu är mest spännande i Göteborg, eller åtminstone vid Götaplatsen. Parallella världar visas på konsthallen med fem deltagande konstnärer, alla under åttiotalet ton-

åringar eller unga vuxna. Vernissagekortet är krafsigt av samband mätt i cirklar. På utställningen är de parallella världarna organiserade, framfantiserade, anspråksfulla både i relation till samtiden och konsthistorien.

Öyvind Fahlström åberopas som en utgångspunkt, kanske mer för curatorn Annika Öhrner än som en konkret källa för konstnärerna själva. Hans världar var konkreta och ibland politiskt omtumlande - ett återkommande tema även på konsthallen, om än i försiktig skala.

Rodrigo Mallea Lira har installerat fyra bilar som också är bilder av möjliga hem i ekonomier utan skyddsnät medan den politiska dimensionen i Mattias Karlssons interaktiva verk är svårare att direkt få grepp om. Bakom den datorstyrda leken och flyttandet av små kvadrater på en skärm döljs rösterna från platserna och liven någon annanstans än här. Det dokumentära gömmer sig och under lekfullheten.

Sambanden mellan världarnas olika egenskaper får man själv försöka snickra ihop. Det är inspirerande. Patric Larsson är den som strukturerar tydligast. I stora teckningar beskrivs barndomen, identiteter, hela byggen av mindmap-strukturer där mycket förvisso hänger samman men där målet knappast är att bli en mer effektiv och lycklig människa. Hans teckningar är tvärtom som stora öppna fält för fri proviantering. Lyckopiller i bild och text.

Mest spektakulärt på utställningen är Katarina Fribergs verk Station, en imponerande uppvisning i teknik och fantasi och en långsam glidartur kors och tvärs i konsthallen och den befintliga utställningen. En virtuell värld alldeles intill den riktiga. Inte så mycket en rafflande upplevelse som en varnande. Att sitta och följa turen, längs med bergochdalbaneaktig räls, ger en stigande känsla av att något annat kan hända. Det går alldeles för lätt och kontrollerat. Den andra världen, den parallella, är full av möjligheter som inte realiseras. Den är just parallell och låst till rummet och tiden.

Kristoffer Nilson, slutligen, har ett par år arbetat med det till formen låsta. Han har skalat all specifik mening från blanketter av olika slag och ställt ut, vackert sobra linjer och rutnät. På konsthallen utvecklas teckningen en hårsmån bort från detta tema när han i stort format tecknar av linjerna i porslinsskärvans nervtrådslika yta (i halktejp på väggen). Strukturerna friläggs men ytorna mellan linjerna döljer nu absolut ingenting. Mellanrummen är meningstomma. Ett vackert konstverk, hisnande fritt.

Parallella världar får vidgad innebörd genom att vara en sommarutställning. När de flesta någon gång är turister och någon gång tolkar den tillfälliga omgivningen enligt de tecken som står till buds, är det inte svårt att hoppa vidare till ännu en värld. Den verkligt verkliga kan vänta.

konst

Ulrika Stahre