ÅSIKT

Därför hejar jag inte på Ryssland

Journalisten Mika Velikovskij om falskspel, korruption och dopning i Putins rike

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Ryskt fotbollsfan i Moskva.
KULTUR

Jag kan inte heja på dem.

Inte längre.

De har aldrig varit bäst, men under alla större turneringar har jag ändå hållit tummarna. Till och med blivit lite känslosam. Men för första gången i mitt liv är jag helt likgiltig.

Det är märkligt, med tanke på att det är första gången i historien som de går till slutspel. Men faktum är att det är just deras fantastiska framgångar som gör mig helt ointresserad.

Det kanske låter absurt, men låt mig dra några fakta.

Det ryska landslaget inledde den här turneringen rankade som nummer 70 i världen – den lägst rankade nationen i ett VM någonsin. De hade inte vunnit på sju matcher innan turneringen. Ändå var debuten den bästa någonsin för en värdnation. Mer än så – de hade den bästa starten av alla deltagare. Och det är den fysiska prestationen som är mest anslående. I de två första matcherna sprang det ryska laget längre i kilometer än alla andra lag i de 32 första matcherna. För tillfället ligger ryska spelare på plats 1, 2 och 4 på listan över de fem bästa löparna, och hela laget var bäst vad gäller sprintlöpningar per match. Det är en magnifik prestation för laget som inte kunde vinna på sju matcher.

Foto: AFP
Fotbolls-VM är en propagandaseger för Putin. Ryska journalisten Mika Velikovskij har svårt att jubla åt ledarens polisstat, byggd på fejk och förtryck.

Det vi vet om den ryska statsponsrade dopingen under Olympiaden i Sotji hjälper knappast. Visst ska FIFA göra dopingtester men de har inte direkt ett fläckfritt förflutet. Den förra ledningen avgick på grund av korruption och den nya anklagas för samma sak.

Det finns inga bevis. Många skulle argumentera för att det finns många faktorer att ta hänsyn till. Och som undersökande journalist måste jag ju hålla med om det. Men som fotbolls-fan, som tycker att antingen har vi fair play eller så är allt bara en stor bluff för 14 miljarder dollar, så känner jag mig helt alienerad från mitt lag.

Jag antar att det är den större bilden som påverkar mitt omdöme.

Dopingskandalerna har dödat rysk idrott.

Vår flagga tilläts inte vaja under olympiaden på grund av en ”överträffad systematisk manipulation”. Enligt Jack Robertson, tidigare utredningschef för World Anti-doping agency, var 99 procent av ryska idrottsmän på nationell nivå dopade. ”Vi upptäckte att när en idrottare nådde landslagsnivå, hade han eller hon inget val: antingen använder du doping, eller så är du slut”, skrev Robertson i en debattartikel i New York Times. Läkarna som designade programmen handlade med preparaten i idrottsministeriets byggnader. Ryska dopingkontrollanter och säkerhetstjänsten samarbetade för att försäkra sig om att ingen skulle fastna i kontrollerna.

Det här är knappast en överraskning för den som följer utvecklingen i Ryssland.

I statsvetenskapen finns det ett begrepp som kallas failed state – en stat utan fungerande institutioner. Det moderna Ryssland kan snarare beskrivas som en faked state – en stat byggd på falsifikationer. Att förvränga verkligheten har blivit en av statens kärnverksamheter. På alla nivåer och till varje pris.

Självklart är demokratin det första offret. De politiska kandidaterna, valresultaten, valdeltagandet… allt är uppgjort. Årets presidentval är ett perfekt exempel. Jag har redan rapporterat om hur jag fick betalt för att agera Putinsupporter för Aftonbladet så jag behöver inte upprepa det här, men jag kan tillägga att en mängd oegentligheter rapporterats efter att artikeln publicerats (själv lyckades jag till exempel rösta två gånger utan problem).

Foto: AP
Kravallpolis slår till mot en demonstration i S:t Petersburg i maj i år.

Rörelsen Golos, som kämpar för att försvara rösträtten har konstaterat att av femtio granskade vallokaler så rapporterade ingen rätt valdeltagande. Presidenten kallade alltihop ”de renaste och mest transparenta valen i vårt lands historia”.

För att säkra såna valresultat behöver regimen en hel del poliser. De politiskt motiverade rättegångarna är allmän kända: Chodorkovskij, Navalnyj och massarresteringarna efter Bolotnaja-demonstrationerna, där några fälldes för så pass grova brott som att ha slängt en citron i riktning mot en polis. Men problemet med rättvisan är större än den politiska repressionen. Om du anställer och beväpnar över två miljoner personer i ordningsmakten får det konsekvenser. Statistik från Högsta domstolen visar att de senaste 10 åren har runt två miljoner husrannsakningar genomförts (det totala antalet hushåll är 54 miljoner). Det är mer än fem hundra om dagen. Enligt människorättsorganisationen Agora är skälen oftast politiska eller rent ekonomiska.

Den ryska polisen använder sig fortfarande av ett perverterat sovjetiskt KPI-system, där det gäller att alltid att vara mer framgångsrik än ifjol. Och framgång mäts i antal lösta brott.

En skolkamrat som i många år var polis i Moskvas tunnelbana berättade att hans patrull rutinmässigt fabricerade gripanden genom att ”tappa” en telefon på stationsgolvet. Den som plockade upp den riskerade att åka i fängelse för stöld. Runt hörnet väntade ”målsägande”, ”vittnen” och ett gäng poliser på att stackaren skulle lämna sina fingeravtryck och för att samtidigt avgöra om personen såg ut att ha råd med en advokat –i vilket fall de artigt tackade honom för att han återgäldat det borttappade föremålet.

Visst fanns ett högst verkligt gäng ficktjuvar i tunnelbanan, men de fick inte röras eftersom de hade någon sorts ekonomisk överenskommelse med cheferna, berättade han. ”Att sätta dit folk var vårt enda alternativ. Utan det kunde vi inte leva upp till våra mål”.

Den utbredda vanan att tortera fångar är en produkt av samma system. Oskyldiga människor är ju oftast ovilliga att erkänna.

Varje år hävdar vår säkerhetstjänst att de förhindrat dussintals terroraktioner och neutraliserat något tusental terrorister. Rapporterna saknar alltid konkreta detaljer och får sällan rättsliga efterspel. Bland de fall som når allmänhetens ögon finns klara fall av tortyr och bevisfabrikation.

Det mest kända är Oleg Sentsov, en ukrainsk filmregissör som greps på Krim direkt efter annekteringen, torterades, och anklagades för att leda en terrorcell. Utan att få konsulär hjälp eftersom han nu betraktades som ryss, dömdes han till 20 år och skickades till en straffkoloni. I dag har han hungerstrejkat i 49 dagar. Nyligen konstaterade myndigheterna att Sentsov går på någon sorts ”diet” och har ”lagt på sig flera kilo”.

Utvecklingen hade kunnat undvikas om ryska domstolar agerat som konstitutionen föreskriver – oberoende från utredare och åklagare. Men domstolarna godkänner bara det material de får från polisen. Under 2017 var din chans att bli frikänd i en rysk domstol 0,2 procent. En chans på 466.

Illegala aktioner i utlandet är knepiga för alla nationer. De flesta stater sprider rökridåer när de opererar utomlands. Men Ryssland är mästare i sporten. Vare sig det gäller doping-utredningar, mord på oppositionella, Krim, Donetsk, MH17 eller Syrien använder man en taktik som går ut på att producera en strid flod av alternativa historier. Det malaysiska planet föll ner av sig självt. Det sköts, men av ukrainska jetplan. Det sköts med en ukrainsk missil. Det var en anti-rysk provokation. Planet var fyllt av döda kroppar och exploderade i luften. Samma med förgiftningen av Sergej Skripal. Enligt brittiska utrikesministern Boris Johnson har engelsmännen matats med 24 olika förklaringar. Skripal tog en överdos, försökte begå självmord, en hämnd för Englands förmodade förgiftning av Ivan den förskräcklige eller att britterna ville förstöra VM, och så vidare.

Att de är osannolika spelar ingen roll. Det viktiga är kvantiteten. Tanken är att förvirra alla som försöker undersöka saken.

Frågan om förfalskade akademiska titlar kan framstå som en mindre fråga i sammanhanget, men om man diskuterar rysk fejkkultur så finns det en intressant aspekt – omfattningen.

1 av 2 | Foto: AP
Oppositionsledaren Navalny.

Organisationen Dissernet har dokumenterat över sju tusen förfalskade avhandlingar, många skrivna av parlamentsledamöter, regeringstjänstemän, ledande affärsmän och universitetsrektorer. Dissernets grundare Andrej Zajakin uppskattar att närmare 50 procent av alla doktorsavhandlingar är fejk.

En akademisk examen är nödvändig i den ryska eliten. Därför är även de som helt saknar akademisk bakgrund ivriga att skaffa en. Vilket inte är svårt om du har tillräckliga ekonomiska resurser. Universietsanställda driver rena ”doktorsfabriker” och kvaliteten på texterna är helt oviktig. I många fall har 100 procent av avhandlingarna kopierats rakt av. Dumaledamoten och filosofie dr Igor Igosjin tog en gammal avhandling om konfektyrindustrin och bytte resolut ut orden ”mörk choklad” mot ”inhemskt producerat kött” och ”ljus choklad” mot ”importerad biff”. Chefen för nordöstra Rysslands största universitet bytte ut ”Kaliningrad-regionen” mot ”Republiken Sacha” för att fixa sin avhandling. Det finns tusentals liknande fall.

Det märkliga är inte att de har kvar sina jobb utan att de har kvar sina akademiska titlar.

Frukterna av detta skördar vi varje dag.

Tjuvasien-regionens hälsominister (fil dr i medicin) hävdar att om en kvinna har fler än sju sexpartners så är hon infertil. Den statliga barnombudsmannen förespråkar ”telegoni” – alltså att barn kan ärva egenskaper från moderns tidigare sexualpartners.

Gravt inkompetenta människor har översvämmat den ryska maktstrukturen.

Det finns andra som har fejkande av fakta som heltidsjobb. Den statliga televisionen, uppbackad av tusentals internettroll, fabulerar fritt dygnet runt. Till och med bildmaterialet förfalskas. Skärmdumpar från dataspel påstås vara foton från Syrienkriget. En Irakisk militäroperation illustrerar ryska bomber.

Men den skrupelfria propagandan är inte deras uppfinning. Som före detta KGB-agent är presidenten proffs på att förvrida verkligheten och linda den runt knytnäven. Problemet är att under Putins 18-åriga regim så har denna attityd till sanningen spritt sig i hela maktstrukturen.

I sin helt osannolika doktorsavhandling i historia, skriver den ryska kulturministern Vladimir Medinskij att ”Kriteriet för en positiv eller negativ utvärdering av historien – för att citera den berömde ryske tänkaren och forskaren O A Platonov – kan endast vara Rysslands nationella intressen”. Det är inte bara en häpnadsväckande slutsats, mannen Medinskij citerar har författat ökända publikationer om ”judiska frimurar-konspirationer” och är en välkänd förintelseförnekare.

Men det spelar ingen roll hur korrupta de är, eller om de avslöjas, de kommer inte att böja sig för fakta. De har sin egen sanning, och sitt eget sätt att styra landet.

Stabschefen för ryska presidentadministrationen Anton Vaino har blivit känd för att han uppfunnit en mystisk pryl kallad ”Nooscope”. I den pseduovetenskapliga artikeln där Nooscope lanseras påstås att manicken kan koppla in sig på det globala medvetandet och ”registrera förändringar i biosfären och mänsklig aktivitet”. En medförfattare till artikeln har sagt till BBC att Nooscope ”avläser transaktioner mellan människor, saker och pengar”. Enligt artikeln går det inte att bevisa att världen inte är en produkt av våra medvetanden – det är därför Nooscope behövs.

En formulering som ger en inblick i hur Kreml tar sig an världen.

Föreställningen är det du arbetar med, verkligheten kommer sen.

Innan jag skaffat Nooscope är jag rädd att jag kommer att fortsätta betrakta ryska landslagets framgångar med stor skepsis.

Mika Velikovskij är journalist på oberoende ryska tidningen Novaja Gazeta. Åttondelsfinalen mellan Spanien och Ryssland spelas kl 16.

ARTIKELN HANDLAR OM

Ryssland

Korruption

Politik