ÅSIKT

Han vill bara driva med den goda smaken – det måste få vara tillåtet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Here we go again: artister som munkavlas och arrangörer som viker ner sig för drev.

För tre år sen skapade komikern Anton Magnusson den Borat-inspirerade karaktären Mr Cool, som är allt annat än just cool. Det är själva poängen; en töntig och grov "rappare" som vill ha uppmärksamhet för idiotiska saker. Så som att sjunga om lyckan och nyttan med pedofili.

Den här gamla låten, ”Knulla barn”, har nu upptäckts av Mia Skäringer Lázár, Cissi Wallin och Elaine Eksvärd. Genast var moraldrevet i gång med krav på bojkott. Alla ställen som har bokat in Anton Magnusson och hans stå upp-kollega Simon Gärdenfors har uppmanats att bryta kontraktet.

Drivande för att stoppa komikernas försörjning är Jonathan Alfvén, chef för välgörenhetsorganisationen Love and hope. (Som Aftonbladet tidigare har rapporterat, är det en verksamhet som använt tveksamma sätt att dra in pengar, de har bland annat ljugit om att de räddat barn på indiska bordeller.)

Med oförställd glädje liverapporterar denne Alfvén på Facebook om alla som hörsammar kravet om yrkesförbud: Växjö krog! Restaurang L’Orient i Linköping! Scandic hotell! Han har också skrivit hundra poster som riktar sig till SVT och deras planerade program med Simon Gärdenfors.

Och nu har Spotify plockat bort låten, alltmedan komikerduon och deras familjer tvingats ta emot mordhot.

1 av 3 | Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
Simon Gärdenfors.

De som drevar fattar inte att det här är en fiktiv karaktär, de tror att ”Knulla barn” är en manual för pedofiler. I ett av alla lager med osmakligheter fäktas de med den mördade journalisten Kim Walls namn.

Det är samma sak i alla drev: de som kräver att komiker, artister och konstnärer ska tystas, fattar inte varför plump humor och obehagliga uttryck är lagliga. De ropar på förbud i tron att staten är god. Det är också vad de senaste årens kulturpolitik försöker lura i oss: goda värderingar ges de fetaste anslagen. Men staten är inte god och den kommer definitivt inte vara det om de blåblåbruna får makt över kulturen och censuren. Den som ropar på förbud i dag, krattar manegen för total repression.

Alla makthavares värsta mardröm är att bli satirikernas måltavla. Det är därför en demokrati ska vara särskilt varsamma med just dem. Att kalla Mr Cool för satiriker är att lyfta pajasen för högt; Anton Magnusson har inget intressant att säga om ämnet, han vill bara driva med den goda smaken. Men även det måste få vara tillåtet.

Elaine Eksvärd är retorikexpert. I fallet ”Knulla barn” är det svårt att anklaga henne för att inte kunna läsa undertexter – låten har ingen undertext – men det är ändå förbluffande att hon tar den på blodigt allvar.

Mia Skäringer Lázár, som själv är komiker, vill att det ska finnas gränser för vad man får skämta om. Cissi Wallin är medieprofilen med en miljard följare, som blir en del av den hot- och hatkultur som hon gjort sig en karriär på att vilja stoppa.

Jag vet inte vad som driver dem. Är det moralpanik? Eller är det för att de vet att de själva aldrig skulle göra något som utmanar majoritetens åsikter? 

ARTIKELN HANDLAR OM