ÅSIKT

Därför har vi snart fler Macchiarini-skandaler

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Anders Johansson: Forskningspolitiska satsningar på ”excellens” leder fel

Paolo Macchiarini.

DEBATT. När Macchiarini-skandalen nu rullas upp och alla frågar sig hur det kunde gå som det gjorde kan det vara värt att blicka tillbaka några år. Till exempel till den 6 mars 2014 då det rapporterades att svenska universitet ”halkade efter”: konkret handlade det om att varken Uppsala eller Lund längre fanns med på Times Higher Educations inflytelserika lista över världens hundra bästa universitet.

Bara Karolinska Institutet platsade. Dåvarande utbildningsministern Jan Björklund intervjuades: ”Det är bekymmersamt för Sverige” förklarade han i Dagens eko. Universiteten ”måste naturligtvis självkritiskt nu granska sin verksamhet och sitt rykte och fundera på vad det här beror på”.

I backspegeln är det lätt att konstatera att det var precis tvärtom: det var Karolinska Institutet som borde ha rannsakat sig. Fast det är det naturligtvis fler som borde göra. Det sorgliga Macchiarini-fallet må vara unikt, men det hindrar inte att det är ett symptom på ett systemfel, ett fel som inte alls är på väg att försvinna, tvärtom.

Jag syftar på alla dessa ambitioner om att vara världsledande, på Jan Björklunds forskningspolitiska satsningar på ”excellens”, på diffusa drömmar om Nobelpris, på forskningsrådens upptagenhet av antal citeringar och publikationer i de mest prestigefyllda tidskrifterna, på massmediernas rapportering om idiotiska rankinglistor. Kort sagt: på ett naivt elittänkande, kombinerat med New Public Management-räknande av värsta sort.

Men kriser kan ju ibland leda till bra saker. I den bästa av världar skulle Macchiarini-fallet ge upphov till forskningspolitisk självrannsakan. Man skulle till exempel kunna ställa sig den grundläggande frågan varför det över huvud taget ska satsas skattepengar på forskning.

Det dåliga svaret: för att svenska lärosäten ska bli bäst i världen, för att universiteten ska vinna internationell prestige, för att de ska kunna anställa forskare som är excellenta, för att dessa excellenta forskare sedan ska publicera artiklar i prestigefyllda amerikanska forskningstidskrifter, artiklar som sedan citeras av andra excellenta forskare. Ok, fortsätt så och ni lär få fler Macchiarini-fall på halsen vad det lider.

Ett annat svar: för att ett demokratiskt samhälle har ett behov av forskning. Medicinsk forskning, naturvetenskaplig forskning, samhällsvetenskaplig forskning, humanistisk forskning, you name it. För att avancerad högre utbildning förutsätter att det samtidigt, på samma lärosäte, pågår forskning där den rådande kunskapen hela tiden utmanas och utvecklas. Att kombinationen undervisning/forskning är en väldigt bra idé. Svårare än så är det inte.

Lägg ner excellensidealen, begrav era barnsliga Nobelprisdrömmar, sluta betrakta tillvaron som en tävling, och befria universiteten från alla dessa meningslösa utvärderingar. Kanske är det rent av dags att överväga om forskningsråden är en så bra idé.