ÅSIKT

Vi är alla turister

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Claes Wahlin om resandet som mänskligt normaltillstånd

Förmodligen kan man skriva mänsklighetens historia genom att undersöka resandets. Människan har alltid rest, nomadtillvaron är närmast det mänskliga normaltillståndet och den västerländska litteraturens ur-berättelse, Homeros Odysséen, handlar om att komma hem, vilket alltså tar två decennier för hjälten.

Turist är inte det första epitetet för lögnaren, skrytmånsen och den listige Odysseus. Men turistat, i någon form, har vi alltid gjort. Kulturgeografen Bengt Sahlbergs bok Rötter, riter och roller (SNS Förlag 2004) åkallar om inte Homeros, så i alla fall den medeltida litteraturen med sin allittererande titel och förmodligen har han rätt i att i princip allt resande kan hänföras till något av titelns ord.

I dag, i alla fall under förra seklets sista 15 år, gör medelsvensken 14 resor per år, tre fjärdedelar av dessa sker privat, resten i tjänsten. Tre fjärdedelar av resorna är dessutom inrikes, resten utrikes och i snitt lägger vi ut kring 20?000 kronor om året på att resa. Storstadsbor reser mer och dyrare. Totalt reser Sverige för kring 150 miljarder kronor per år och varje svensk är i snitt borta från hemmet en månad om året. Med rötterna inbegrips släkt- och vänbesök, vilka ofta sammanfaller med riterna, i dag mest midsommar eller jul. Förr var det pilgrimsfärder, vilket ju sker än i dag i mer religiösa samhällen än vårt. Roller har vi i vår tjänsteutövning och länge var handel och politik skäl till att förflytta sig över det egna landets gränser. Vad som har förändrats är vad man kan kalla demokratiseringen av resandet, fler och fler reser och ofta gör vi i dag vad i går endast de rika kunde göra.

Alla monument, ruiner och museer som vi i dag flockas kring kunde förr endast ett fåtal besöka. Just antikvurmen är förhållandevis ung, även om de som besökte exempelvis Florens eller Siena på 1300-talet inte kunde undgå att förundras över den då moderna arkitekturen och konsten. Där fanns redan då guider som reciterade berättelser om staden för besökande. Pilgrimsmål som Santiago de Compostela erbjöd liknande service.

Men det är under 1600- och 1700-talen som antiken upptäcks på allvar. Fram till det sena 1700-talet betraktade den bildade européen sin kultur som kristen och romersk. Långt in i renässansen har Rom fortfarande så hög status att få vågar påstå att dess kultur kan överträffas. Den kan bara imiteras eller lovsjungas i poesin som en svunnen guldålder.

Med religionskritiken under upplysningen börjar så i framför allt England några sysslolösa adelsmän resa till Grekland. Om man tidigare hade läst Homeros i foliovolymer så vill man nu se platsen för Odysseus irrfärder. The Society of Dilettanti, dilettanternas sällskap (där dilettant inte har vår moderna nedvärderande betydelse), bildas på 1730-talet och det är framför allt två av dess medlemmar som satte igång intresset, för att inte säga manin för det grekiska: James Stuart (känd som Athenian Stuart) och Nicholas Revett. Deras resor till Grekland resulterade i ett antal foliovolymer med teckningar av skulpturer, tempel och konstverk som fick ett oerhört inflytande. (Deras The Antiquities of Athens finns att beskåda på Kungliga Biblioteket.) Det fanns föregångare, men det är dessa två sysslolösa aristokrater som sätter igång allt.

I början av 1800-talet råder i England rena grekfebern. Byggnader, möbler, kläder och till och med frisyrer inspireras av det grekiska. Som poeten Shelley skriver i sin Hellas: Vi är alla greker. Den moderna arkeologin grundläggs, samhällsskicket och moralen söker sina ideal i antikens Grekland och Homeros, ja, aldrig har Homeros översatts, diskuterats och hyllats så som under de mittersta decennierna av 1800-talet, även om det var hjälte­eposet Iliaden snarare än Odysséen som stod i fokus.

Om resandet dessförinnan huvudsakligen kunde uppdelas mellan religiösa, diplomatiska och affärsmässiga syften, så följer i beundran för antiken just den moderna turismen. Thomas Cooks resebyrå, Baedekers reseguider och Svenska turistföreningen etableras alla under senare delen av 1800-talet. Järnvägen ger alternativ till häst, båt och fotvandring och under 1900-talet, när väl världskrigen är avslutade, exploderar turismen.

Fritiden blir en rättighet, 1938 får svenskarna två veckors semester, 1953 tre. I dag har vi som bekant fem veckor, utmärkta flygförbindelser och en upplevelseindustri som har växt till den grad att turisten har blivit ett mål för terror. Första attacken skedde 1985 när pale­stinska terrorister kapade fartyget Achille Lauro, döpt efter Homeros hjälte Achilleus.

Och Odysseus färder, från hamn till hamn under ibland livsfarliga villkor, ekar än i dag varje gång vi anländer till en engelsk airport eller en tysk Flughafen. I Odyssén finns inte bara hjältar, utan också en rad bifigurer, bland dem har vi Elpënor, som ramlar ner från ett tak och som hans skeppskamrater glömmer att begrava. Den oförtröttlige grekvännen och avundsvärde stilisten Willy Kyrklund har odödliggjort denne resenärs korta liv och färd i en bok med hans namn som slutar:

Främling, du som färdas på havet och rundar en udde vilken som helst på din väg vidare hän mot ditt mål - lyssna i vinden efter mitt namn. Jag hette Elpënor. Jag som aldrig kom fram seglade hoppfull som du.

Vad annat kan vi göra.

Claes Wahlin