ÅSIKT

Anmälningar inte enda måttet på kriminalitet

Petter Larsson svarar Gellert Tamas: BRÅ:s Trygghetsundersökning ger en annan bild

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Petter Larsson (th) replikerar Gellert Tamas (tv) om brottsstatistik.
KULTUR

Naturligtvis har Gellert Tamas (Aftonbladet 14 maj) alldeles rätt i att det inte sveper någon brottsepidemi över landet. En del brott ökar, andra minskar, och idén om den exploderande kriminaliteten är mer ett hjärnspöke och ett politiskt slagträ än något som verkligen sker.


Men med det sagt är det ändå vanskligt att som Tamas använda antalet polisanmälda brott som enda mått på kriminalitetens utveckling, dels eftersom antalet anmälningar riskerar att variera med vilka brottstyper som får uppmärksamhet i medierna, dels eftersom bara en bråkdel av alla faktiska brott anmäls.

BRÅ räknar med bara kring 25-30 procent av alla brott riktade mot personer anmäls, och ännu färre när det gäller till exempel hot (22-23 procent) eller sexualbrott (11 procent).


Ett annat sätt att mäta är att fråga människor vad de själva varit utsatta för, en typ av enkätstudier som ligger till grund för BRÅ:s Nationella Trygghetsundersökning, NTU, som genomförts sedan 2005. Även denna metod har sina brister – Tamas pekar på några – men anses ändå inom både svensk och internationell forskning vara ett säkrare sätt att mäta både brottsligheten och dess förändringar.


NTU begränsas dock till brott mot person och egendomsbrott mot hushåll. Den mäter alltså sådant som hot, misshandel, personrån, cykelstölder, villainbrott och så vidare. Men inte till exempel skattebrott, bedrägerier mot företag, narkotikaförsäljning, klotter på allmän plats eller piratnedladdning av film.
Men om jag ska ge mig på en gissning, så är det just den typ av brottslighet som drabbar den enskilde som allmänheten är mest oroad över och det är definitivt den som står i centrum för den offentliga debatten.

NTU ger en lite annan bild än den minskning Tamas ser när han bara läser anmälningsstatistik.


Här har nämligen brottsligheten faktiskt ökat de senaste åren, efter att i stort sett ha legat still eller till och med sjunkit lite under många år. Vad gäller samtliga brott mot person steg dessa under 2015 och nådde 2016 den högsta nivån sedan mätningarna inleddes.

Fem av de sex brottskategorierna – hot, bedrägeri, trakasserier, personrån och sexualbrott – visar tydliga ökningar sedan 2014. Den sjätte, misshandel, endast sedan 2015.

Också egendomsbrotten mot hushåll, som minskat under många år, visar de senaste åren en svag ökning, men ligger i de flesta fall trots allt lägre än för tio-tolv år sedan.


Alla kurvor pekar faktiskt fel. Att det dessutom handlar om flera år i rad, innebär att man lite försiktigt får börja tänka att det kan vara en trend. Att, som Tamas skriver, 75 procent av befolkningen tror att brottsligheten har ökat är därför just detta år en korrekt bedömning. Att stora majoriteter ALLTID tror att brottsligheten ökat, även när den minskat, är en annan femma.

Det betyder naturligtvis inte att vi lever i Vilda Västern. Ökningarna sker mot bakgrund av en med internationella mått låg och länge sjunkande kriminalitet och är ofta inte enorma – dock sticker sexualbrott och personrån ut genom att ha mer än fördubblats sedan 2014.


Det finns med andra ord en del varningstecken att ta på allvar. Samtidigt som – och där tror jag att Tamas och jag är helt ense – det är ett stort problem att politiker och propagandister nu tar till stora överdrifter och dessutom gärna använder kriminaliteten för att driva en skrämseldebatt med rasistiska undertoner.


Petter Larsson

SVAR DIREKT

Gellert Tamas: Trygghetsundersökningen lämnar blottor för felmarginaler


Brottsstatistik är varken entydig eller enkel, om det är kriminologer världen över eniga. Det är just med bakgrund i detta faktum som den senaste tidens fokus i den svenska debatten på en påstått dramatisk, allenarådande ökning blir så problematisk.


Antal anmälda brott per invånare har i själva verket gått ner de två senaste åren, ett tydligt exempel på en motsatt tendens. Samtidigt visar den Nationella Trygghetsundersökningen, NTU, som Petter Larsson riktigt påpekar, en annan, ökande bild. Båda metoderna har sina problem. NTU:s telefonenkäter lämnar med sin relativt låga svarsfrekvens, 59 procent, blottor för felmarginaler både uppåt och neråt. BRÅ konstaterar själva att ”undersökningen lämpar sig bättre för att studera utvecklingen över tid och jämföra olika grupper i befolkningen än att skatta exakta nivåer av brottsutsatthet i befolkningen.”


Med sina brister är antalet anmälda brott ändå så centralt inom kriminologin att det mycket väl kan användas som ett tydligt exempel på det som såväl jag, Larsson och många kriminologer är överens om; Sverige håller inte på att duka under för en våg av kriminalitet och våld, verkligheten är betydligt mer komplex än så.


Gellert Tamas

ARTIKELN HANDLAR OM