ÅSIKT

Babtjenko lever – men västs moraliska överlägsenhet dog

Aleksej Sachnin om hur vännen Arkadij återuppstod från de döda och blev en krigspropagandist

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SERGEI SUPINSKY / AFP
I onsdags klev journalisten Arkadij Babtjenko in på en presskonferens med den ukrainska säkerhetstjänsten SBU – och visade sig vara vid liv.
KULTUR

Den goda nyheten är att den ryska regimens offer nu kan dra en lättnadens suck.

Efter att den avhoppade ryska agenten Skripal och hans dotter mirakulöst överlevt en dödlig förgiftning återuppstod i onsdags ett annat av Kremlmördarnas offer – journalisten Arkadij Babtjenko.

Jag känner den återuppståndne privat, och kan därför personligen glädjas åt att han är räddad – desto mer då jag inte hör till dem som redan hunnit publicera en dödsruna över Arkadij.


Men jag hade just avslutat min text när de goda nyheterna kom. En nekrolog som skulle lytt ungefär på följande sätt:


”Arkadij var en talangfull journalist, och en gång i tiden stod vi på samma sida av barrikaderna. För sex år sedan gick vi i samma demonstrationer, framträdde på samma oppositionella samlingar. Det verkade då som att endast nyanser skilde oss åt, men att vi i stort sett gick under samma flagg.

I en av sina böcker skrev Babtjenko att världen inte blir svartvit ens under kriget, ’människor dödas bland grönskande träd och ljusa färger, under en klarblå himmel’, och här sitter jag i det gröna gräset och skådar ut över det ändlösa blå havet och skriver min dödsruna över Arkadij som i går blev skjuten i en mörk portuppgång i ett typiskt höghus i Kiev och nu ligger i ett färglöst bårhus.

Någonstans i närheten sitter hans fru och barn med gråa ansiktsuttryck.”


Jag ville försöka ge ett svar på varför hans eget liv hade antagit en så svartvit färgskala.

Jag skrev att Arkadij hade släppt in kriget och hatet inom sig och låtit det ta över honom. Att han valde sida i ett orättfärdigt krig som tvättade bort alla nyanser och förvandlade hans värld till ett svartvitt schema.

Så kom till slut kriget ikapp honom, skrev jag. Han blev inte bara dess propagandist utan också dess offer.

Jag skrev om hur han deltog i krigshetsen – givetvis på grund av sina starka övertygelser – och att detta ledde till hans död. Att han bidragit till att Ukraina förvandlats till ett socialt elände, där det kryllar av beväpnade fascister, och detta vägrade han att se.

”Äntligen känner jag mig trygg” skrev han när han hade kommit till Kiev, samtidigt som mord och repression mot oliktänkande – däribland journalister – sker på närmast daglig basis, och den fattigare delen av befolkningen dör eller lämnar landet.

”Så kom till slut kriget ikapp honom”, skrev jag. ”Han blev inte bara dess propagandist utan också dess offer.”


I detta ögonblick nås jag av nyheten att Babtjenko lever. Han står tillsammans med den ukrainska säkerhetstjänsten SBU:s kamouflageklädda ledare, kamerorna blixtrar, och han berättar att den ryska säkerhetstjänsten ska ha försökt mörda honom.

Chefen för den ukrainska säkerhetstjänsten hävdar att brottet i princip är avslöjat, och Rysslands skuld bevisad. Enligt honom var mördaren en man som deltog i antiterroroperationen i östra Ukraina men blev värvad av allestädes närvarande Putinagenter för att mörda 30 journalister och politiker i Ukraina.

Babtjenko skulle bara vara det första offret.

Lyckligtvis samarbetar mördaren med myndigheterna, och kommer att vittna.


Det visade sig att Babtjenko, kontraspionerna, till och med den person som inte lyckades bli en mördare, alla var på samma sida. Och de anklagar – överraskande nog – Ryssland! Och detta efter all världens massmedia, från New York Times till Dagens Nyheter skrivit om det nya bestialiska brottet mot yttrandefriheten.

Man kan anse att de ryska myndigheterna på manodepressivt manér gör allt för att skada sig själva. Medan uppladdningarna inför VM i fotboll pågår, mitt under skarp konflikt med väst, försöker de (utan att lyckas) ta livet av den ena efter den andra av sina kritiker, och väljer de mest harmlösa av dem.

Uppenbarligen för att provocera fram en ny världsskandal och dra på sig nya sanktioner.

Allt som han tidigare skrev om krig – och han skrev om många krig – var kraftfullt och riktigt. Men den senaste tiden förändrades allt.

I tisdags publicerade Expressen texten ”Putins regim hatar honom – och nu är han död.”

”Arkadij Babtjenko var en av sin generations viktigaste röster” skriver Anna Hellgren i artikeln. Den sortens rubriker har varit legio över hela världen.

Jag håller för övrigt nästan med om detta.

Allt han tidigare skrev om krig – och han skrev om många krig – var kraftfullt och riktigt. Men den senaste tiden förändrades allt.


Under tre års tid har han nästan inte publicerat ett enda undersökande reportage, och få reportage över huvud taget. (Jag googlade särskilt för att kolla.) Istället har han skrivit den ena Facebookuppdateringen efter den andra baserat på bidrag han samlat ihop från läsare.

Ren polemik, lite dristigt kan man kalla det propaganda.

De spreds och citerades flitigt, särskilt i ryska massmedier. Kanske fanns detta med i beräkningen.

Det verkar som att ”en av sin generations viktigaste röster” försökte chocka offentligheten. Han gladde sig öppet åt att Röda Arméns orkestermedlemmar hade omkommit i en flygkatastrof – de spelade ju musik åt diktaturens armé. Han skrev att han inte tyckte synd om de omkomna från branden i köpcentret i Kemerovo, eftersom deras död kunde ”väcka” de alltför Putinlojala invånarna. Han drömde om att återvända till Ryssland i en Natostridsvagn som del av en ockupationsstyrka.


Glöden av hat och brutalitet var så stark hos denna ”generations röst” att det inte kändes bra att läsa. Inte bara jag, utan många liberala politiker och journalister i Ryssland slutade göra det (och deklarerade också detta öppet). För den ryska propagandan var Babtjenko en idealtyp – en verklig, disciplinerad fiende, som dagligen säger högt vad alla andra, enligt de ryska makthavarna, bara tänker.


Och Babtjenko lever. Vad har förändrats? Det var ingen tragedi. Ingen grå portuppgång och inget färglöst bårhus. Det finns ingen gråtande änka och inga föräldralösa barn. Men allt annat är som det var. Han lever och mår bra, men hans anhängare upprepar fortfarande samma förbannelser och hot som de gjorde när han var död. Och om ett påhittat mord kan användas som en ursäkt för att göra sådana politiska uttalanden – att beskylla Ryssland för att ligga bakom, att intensifiera krigshetsen och jaga ideologiska fiender – vad stoppar dem då från att begå ett sådant brott på riktigt?


Det hela är mycket enkelt. Den ytterst svaga, korrumperade och impopulära makten i Ukraina är bekymrad över det förestående valet (det är mindre än ett år kvar om inte nyval utlyses i förtid). Presidenten, som vill sitta kvar en andra period, får inte ens sex procent stöd i opinionsmätningarna.

Landet är oerhört beroende av krediter från väst, förutan vilka det inte skulle klara ännu en kris. Och dessa problem växer ikapp med landets vilja att lösa dem med hjälp av krig – det mobiliserar befolkningen runt nationens ledare, och gör att man av väst får stöd mot en ”gemensam fiende”.


Under några veckor har också intensiteten växt i striderna med separatisterna – och med dem naturligtvis dödstalen – i östra Ukraina. Ett antal högljudda och indikativa politiska processer pågår i landet. Slutligen skedde det fruktansvärda mordet på en ”generations röst”, med påföljande återuppståndelse.

Allt detta är lätt som en plätt, lika enkelt och banalt som krig, lögn, och propaganda. I detta finns bara en, låt vara relativ, nyhet. Alla dessa ”generationens viktigaste röster” och den ”fria världens” stora medier förbrukar sitt (inte alltid välförtjänta) kapital, sin auktoritet, och sitt förtroende mitt framför våra ögon.

Jag är glad över att detta inte är en dödsruna över ännu en av mina bekanta – lyckligtvis är han vid liv.

Det är ju de som har skapat den här bilden av godhetens kamp mot ondskan, de har försvarat västs moraliska rätt att vara en garant för friheten, de har mobbat oliktänkande i namn av kampen mot Putins propaganda och skyddet av demokratins ära. Det var de som försäkrade att det som pågår i Ukraina är en heroisk kamp för västerländska demokratiska värderingar, yttrandefrihet och mänsklig värdighet, mot en lömsk och listig fiende som inte drar sig för att nyttja lögn, våld, och falskhet för att hindra frihetens frammarsch.


Jag är glad över att detta inte är en dödsruna över ännu en av mina bekanta – lyckligtvis är han vid liv.

Och ändå är det en dödsruna. Över den naiva tilltron till ”den fria världens” moraliska överlägsenhet.

Det spöket lär aldrig återuppstå igen.


Översättning: Jakob Sandberg

ARTIKELN HANDLAR OM