ÅSIKT

Stadens konturer är ännu skarpare efter SVT:s serie

Jack Hildén om en stad där plats finns bara för den som betalar

Foto: SVT
Det hemlösa paret Daniel och Bim i SVT:s dokumentärserie ”36 dagar på gatan”.
KULTUR

Alla vill till ett centrum, men det blir trängre och dyrare ju närmare du kommer.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En svag känsla av panik kan komma över mig i Stockholms mest centrala delar. Kanske ska man lägga betoningen på just känsla. Det är ju inte som att jag utsätts för något. 

Däremot stålsätter jag mig, ställer in mig på att från och med nu är inget gratis, här är jag sedd, här är tanken att kropparna ska röra sig utan att stanna, om de ska gå in någonstans ska det vara i en butik för att köpa saker. Alternativt slinka in på Burger King eller någon annan generisk kedja, där folk som inte kan konsumera fortfarande släpps in.

Saker kostar. Att kissa kostar. Jag är så inställd på att allt har ett pris, att jag börjat reagera med en sorts skam när motsatsen råder. Alla museum som bara står där med öppna dörrar, vars avsikt är att lära oss något om historien och förhoppningsvis samtiden och kanske i förlängningen oss själva. Jaha, så det är ... bara att gå in? 

Biblioteken som i djupa plåttunnor gallrar ut böcker för en krona eller behåller dem trots att de inte lånats på tjugo år. Okej, så du menar att ... jag kan ta med mig den här? Lämna tillbaka lite när det passar? 

Eller när jag som årskortsinnehavare missar en av AIK:s matcher, och har valet att skicka vidare biljetten till någon annan som vill ha den. Jag struntar i att detta mest är ett sätt att få publik till arenan, där en öl och en korv landar på cirka hundralappen. Att valet finns fyller mig med en outhärdlig känsla av att någon trots allt vill en väl.

Det är lättare att acceptera att staden är ett cyniskt maskineri som inte vill ha dig, bara dina pengar. Min arbetsplats råkar ligga ungefär vid landets mest centrala plats, jaja, sorry not sorry för mitt stockholmscentrerade perspektiv. 

Det är en plats som fått ännu vassare konturer efter att ha sett SVT:s 36 ­dagar på gatan, en dokumentärserie som visar vad alla redan vet – huvudstadens kärna är full av lyx­butiker samt hemlösa, langare och missbrukare som ingen vill se eller veta av. De klöser sig fast ändå, jag med, trots att staden sluter sig om dig som en köttätande växt. Först i utkanten kan jag andas. 

Bänkarna byggs så att de inte ska vara för inbjudande att sitta på länge, absolut inte sova på, den som gör det kommer snart puttas bort av någon med gul eller kanske grå uniform som bara gör sitt jobb och säger app app, inte här, jag vet inte var men bara inte här!

Jag räknar kallt med att färre och färre saker blir gratis eller ens billiga, och tur är väl det, för då kommer jag som konsument kunna trösta mig med mantrat ”jag gör åtminstone rätt för mig”. 

ARTIKELN HANDLAR OM