ÅSIKT

Det ofiltrerade snacket är poängen med ”Della q”

Sandra Wejbro om höstens mest omdebatterade podd

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Höstens segaste debatt har handlat om en podcast. Men först måste vi backa några månader till svettig högsommar, när Della monde, som i sina tre varianter sport, arte och papa består av komikerna Simon Svensson, Jonatan Unge och Kristoffer Svensson, skulle ta semester.

Skämtsamt svarade de på kritik om att de är ”ännu en killpodd” med att starta en ”kvinnopodd” – ”för dig som hatar kvinnor, älskar kvinnor eller inte har någon åsikt om kvinnor”. De beskrev det som att de rekryterat sina kvinnliga motsvarigheter, Moa Wallin (Simon), Anna Björklund (för maken Kristoffer) och Bianca Meyer (”den enda som åker mer taxi än Jonatan”).

Medan ”Della monde” tuffat på i flera år utan att generera några kulturartiklar, blev Della q snart sönderanalyserad av mer eller mindre poddvana debattörer. Della q sysslar med högstadiemobbning av kvinnor, sa några. De är del av en nykonservativ antifeminism, klagade andra.

Della q har rasat mot vad de ser som fultolkningar, men kan säkerligen tacka uppmärksamheten för att de plockats upp av Perfect day media och nu kan göra mer pengar på sin podd.

Kul för dem, men deprimerande att deras genomslag bygger på att kvinnor fortfarande har så snävt rörelseutrymme i offentligheten. Männen i Della monde skämtar och svingar åt alla möjliga håll, men med kvinnor i rollerna blir det syntax error. Det tycks alltjämt provocerande att vägra vara en god förebild, särskilt om man ger sig på samtidens heliga kor och i grunden fina fenomen som kropps- eller klimataktivism.

Visst kan ”Della q” vara grova och slängiga, som samtal mellan komikerkompisar i en podd ofta är, men samtidigt är just det ofiltrerade poängen. När de, som svenska motsvarigheter till Patsy & Edina i Helt hysteriskt, diskuterar hur många flaskor vin det är rimligt att dricka per dag, att inte orka öppna räkningar eller att skälla ut folk på krogen.

I sina bästa stunder är det sårigt, megalomant och roligt – och borde definitivt vara mindre kontroversiellt än det tyvärr verkar vara.

ARTIKELN HANDLAR OM