ÅSIKT

Respekt, Respons!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Ny och ambitiös reaktion på dagspressens luftigare kulturjournalistik

Tidskriften Respons är en ny, ambitiös reaktion på dagspressens allt luftigare kulturjournalistik, där särskilt facklitteraturen hamnat i trångmål – den recenseras sällan, och oftast av någon okunnig.

Mellan raderna märks också viljan att vara ett alternativ till Axess som i vissa (akademiska) kretsar anses ha blivit för konflikttörstande och konservativ. Således har Respons chefredaktör Kay Glans, som i begynnelsen basade för Axess, lagt tonvikten vid recensioner.

Att ge sig på kvalitetspublicistik utan en pengastinn mecenat i ryggen är en modig moståndshandling. Respons är därför värd respekt, särskilt som man lever upp till sin höga svansföring.

Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna. Utrymmet är tilltaget och kritikerna trygga nog att sammanfatta och placera böckerna i större sammanhang. De tvekar inte för utblickar eller att ta till timmersvansen.

Randanmärkningar finns: Vissa bidrag är för vetenskapsinterna och det finns anledning att varna för vendettor. Är det verkligen rimligt att låta en av de ledande tjänstemännen bakom pensionssystemet recensera ekonomijournalisten Joel Dahlbergs svidande kritik av detsamma? Att tidskriften inte bjuder på någon systematisk bevakning av ny internationell litteratur är ett allvarligt fattigdomsbevis.

Respons har skyllts för att vara ful och tråkig. Själv finner jag det befriande att sidorna fylls av text istället för inställsam layout och att tonläget – särskilt med Benkes bekännelser och Marias magont i färskt minne – förblir behärskat. Samtidigt skvallrar sansen om ett slags liknöjd liberalism. Respons är ett välkommet, om än något välkammat, nytillskott i tidskriftsfloran.

Än mer angelägen hade en lika seriöst syftande tidskrift med socialistisk avsändare varit. Så länge vänsterintellektuella tvingas utföra fakirkonster i högerpressen, eller formstöper sina argument i kampen om knappt utrymme på hemmaplan, blir det svårt att färga det samhälleliga samtalet rött. Ansvaret vilar tungt på den publicistiskt valhänta arbetarrörelsen.