ÅSIKT

Ulf Lundell på den tiden...

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: En ung Ulf Lundell.
KULTUR

■ ■På den tiden... Så börjar alla stora, bra romaner; i ett slags överblick i kombination med ungdomlig lycka.

”... jag var lycklig, jag skrev sånger, jag skrev på Jack [...] det där året i skogen utanför Norrköping i det där huset var ett av mitt livs bästa år hittills, på den tiden då det fanns en djup, berusande tillfredsställelse att få en dikt publicerad i en stenciltidskrift.”

Så skriver Ulf Lundell trettiofyra år senare. Tiden han skriver om är åren i början av sjuttiotalet då han bodde ensam i ett hus och skrev långdikten Modus vivendi, Molngrabb!. Dikten gavs sedan ut av stencilförlaget Inferi och bekostades av Lundell själv. Den trycktes i 50–60 exemplar. I dag är den raritet, omöjlig att hitta på antikvariaten, och enligt uppgift har Lundell själv bara ett exemplar kvar.

Nu kommer den som nyutgåva från Tragus förlag, som ger ut ”väsentliga böcker på marginalen”. Dikten är politisk och romantisk på samma gång, och den lundellska, språkliga energin känns igen.

?I ett efterord uppmärksammar Jesper Olsson stencilapparaten och den moderna litteraturens ömsesidiga förhållande. Det började förstås i Amerika med alla de banbrytande stencilförlagen The Floating Bear, City Lights, Grove Press och allt vad de hette. Deras betydelse för beatgenerationen och undergroundpoesin kan inte nog överskattas.

Men stencilböckerna hade också en avgörande roll i det totalitära Östeuropa; alla stora och i dag uppburna författare därifrån har publicerat sina då förbjudna böcker i stencil, de så kallade Samidat-böckerna.

I Sverige fanns flera stencilförlag, inte bara Inferi utan också Eremit-Press, Poesiförlaget, uppbackade av numera mytomspunna stenciltidskrifter som The Guru Papers och Vargen.

Åren gick. Lundell spelade in sin första skiva, Vargmåne, och Jack blev färdig och gavs ut av ett fint förlag. Resten vet ni.

Anders Paulrud