ÅSIKT

Åsiktsbranschens dolda supermakt

Jan Scherman om hur näringslivet påverkar opinionen med en armé av tankesmedjor och ljusskygga sajter

”Sätt fart på Sverige” och ”Satsa på dig själv”-kampanjerna lanserades båda under 1979 av Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF. 

avJan Scherman

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bilder där Alice Bah Kuhnke jämförs med islamiska staten och Stefan Löfven med maffian.

Trollkonton som trakasserar, hånar och förlöjligar sina politiska motståndare på ett sätt som Hanif Bali skulle skämmas över.

Men det är inte ryska trollfabriker som ligger bakom. Det är Svenskt Näringsliv, som i år lägger 200 miljoner kronor på att få fram högerns agenda i valet. 

I varje valrörelse är det lätt att förföras av den jämlika sekundjakten i tv. Lätt att bländas av strävan efter rättvis fördelning av ordet. Spaltkilometerna i pressen ska vara jämnlånga. Men bortom allt detta finns en opinionsbildning där partierna backas upp av ideologiska intressen och organisationer. Här räknas pengarna, och den som har mest miljoner får störst möjligheter.

Och i kampen med kulorna som vapen vinner det privata näringslivet med bred marginal genom att ett konglomerat av tankesmedjor med 20 gånger mer kapital än de pengar idéföretagen som står till vänster förfogar över.

Lika bra att säga det på en gång – dessa nya siffror finns i en färsk rapport från Arenagruppen, som ju står till vänster. Men när jag nagelfar undersökningen, som före detta grävjournalisten Sverker Lindström gjort, så vill jag bestämt hävda att det är ett gediget arbete med tydliga källhänvisningar. Rapporten Pengarna
i samhällspolitiken innehåller kalla fakta.

Varje år investerar privata företag, näringslivsorganisationer och stiftelser 200 miljoner kronor i tankesmedjor som har en liberal och borgerlig inriktning. Motsvarande belopp till vänster ligger på 10 miljoner årligen. Pengarna till höger kommer bland annat från organisationen Svenskt Näringsliv, familjen Ax:son Johnson genom storföretaget Nordstjernan och landets rikaste parti, Centerpartiet, tillsammans med Bertil Ohlin-stiftelsen, finansierad av liberala stiftelser som äger dagstidningar.

Under mottot ”Satsa på dig själv” blev näringslivet en del av dagspolitiken.

Det privata näringslivet har de senaste 50 åren satsat drygt tre miljarder kronor på tankesmedjor. Tillbakablicken är viktig. Vid ingången till 1970-talet startade Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, en ideologisk propagandaoffensiv, orkestrerad av legendariske informationsdirektören Sture Eskilsson, som i ett PM linjerade upp hur vänstervågen skulle brytas. Med ordföranden Curt Nicolin i spetsen inleddes kampen mot löntagarfonder och trygghetslagarna i arbetslivet och för privatiseringar i välfärdssektorn, avbyråkratiseringar, skattesänkningar för bolag och privatpersoner. Under mottot ”Satsa på dig själv” blev näringslivet en del av dagspolitiken. Direktörerna framträdde offentligt, som vore de ett slags extra partiledare. 

En av dem, Ian Wachtmeister, blev sedermera också partiledare.

På ett möte i SAF-huset uppmanade han direktörerna att agera mot löntagarfonderna, med ”tarvliga argument”. SAF blev en idéburen politisk kamporganisation som sedan slogs ihop med Industriförbundet och blev dagens Svenskt Näringsliv.

I dag är enskilda företagsledare inte lika profilerade. Med ett och annat undantag, typ Leif Östling och hans berömda ”vad faen får jag för pengarna”. 

Näringslivets linje förs i stället fram genom investeringar i tankesmedjor som Timbro, Frivärld, Reforminstitutet, Ratio, Institutet för Näringslivsforskning, Centrum för rättvisa, Entreprenörsforum, Den nya Välfärden och SNS. 

Den sistnämnda, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, är extra intressant genom sin numera korporativa medlemskader av privata företag, statliga myndigheter, universitet och högskolor vilka alla betalar medlemsavgifter. Detta innebär att närmare 10 miljoner skattekronor går till, som det står i SNS stadgar, ”att verka för en samhällspolitik som skapar gynnsamma betingelser för det allmänna framåtskridandet på marknadsekonomins grund”.

Näringslivets politiska arbete är betydligt mer sofistikerat än för 50 år sedan. Men stödkapitalet är ograverat stort. Näringslivet har också öppnat en mer aggressiv front i sociala medier där Näringslivets Mediaservice inte drar sig för vulgära personangrepp på den låga nivå som ofta gäller på nätet. Det sker från sajter och twitterkonton som ”Rödgrönröra”, ”Välfärdsfakta”, ”Jobbfakta” och ”Skattefakta”.

Detta, som ju ingenting annat är än en svensk trollfabrik, kallar Svenskt Näringsliv för ”faktabaserade sidor” i sin senaste årsredovisning.

Här har det under detta valår lagts ut nidbilder på Stefan Löfven som en Simpsonfigur skrivandes på en griffeltavla att ”LAS-debatt är viktigare än sexualbrott”. På en annan Löfven-bild finns texten ”#Hyckleri” och påståendet att statsministern slösar bort skattemiljarder på asylbedragare.

Detta, som ju ingenting annat är än en svensk trollfabrik, kallar Svenskt Näringsliv för ”faktabaserade sidor” i sin senaste årsredovisning.

När hatiska angrepp legitimeras av etablerade maktcentra som Svenskt Näringsliv skickar det signaler till alla som hatar och hotar på nätet: hata och hota ännu mer. I förlängningen underminerar den här typen av sanktionerade lögnattacker sakta men säkert demokratin. Ändå pumpar Svenskt Näringsliv genom Timbro och Stiftelsen Fritt Näringsliv miljoner till kampanjerna på nätet. Förra året nästan fyra miljoner kronor.

Det privata näringslivet är ett kraftfullt särintresse som i decennier agerat offensivt och ideologiskt konsekvent. Det som utåt framstår som faktabaserat har under ytan och på sociala medier utformats till systematiska lögner mot framför allt socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. 

Och allting pekar på att investeringarna är långsiktiga. Ur Arenarapporten saxar jag följande: ”Stora skaror av intresserade ungdomar har utbildats ideologiskt och getts redskap att skriva och debattera ... Viktigast är nog en omfattande talangutveckling som inneburit att många i dag tongivande debattörer har starka ideologiska kopplingar till arbetsgivarintressen”. De näringslivssponsrade rösterna i samhällsdebatten når alltså ut långt bortom tankesmedjorna och tidningar som Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten.

Myten om att direktörerna blivit ”så tysta” skymmer sikten för en verklighet där åsiktsbildningen präglas av obalans. Det behövs inte längre någon högljudd Curt Nicolin, ingen skränande Wachtmeister eller någon burlesk Leif Östling. Effektiviteten består av en armé med åsiktsföretag som sprider sitt budskap med imponerande genomslag i medierna och där det hatfyllda gömmer sig under märkliga sajtnamn på nätet.

Men megafonerna är starka och det blir särskild genomslagskraft när till exempel Dagens Industri på ledarplats vill att moderaterna tar SD i handen.

Sedan är ju pressen som helhet mest moderat, liberal och borgerlig, även om de flesta numera använder epitetet ”obundna”. Men megafonerna är starka och det blir särskild genomslagskraft när till exempel Dagens Industri på ledarplats vill att moderaterna tar SD i handen. Eller när DN uppseendeväckande konsekvent dissar Stefan Löfven för allt från att han inte är tillräcklig snabb i debatterna till att han vinglar och velar i politiken.

Jo, men visst, socialdemokraterna och vänstern agerar också. LO ger ekonomiskt politiskt stöd till det parti där medlemmarna tidigare var kollektivanslutna. Här finns också tuffa tag på nätet och känslostarka grepp.

Riksdagspartierna investerar detta valår mellan 340 och 350 miljoner i marknadsföring. Jämför detta med näringslivets årliga 200 miljoner, som ensidigt går till att föra fram de borgerliga idéerna.

Hur man än vrider och vänder på alla siffror så har det privata näringslivet överlägset mest resurser i samhällsdebatten. De vinner i uthållighet och mest investerat kapital i tankesmedjor per år. De vinner i antal tankesmedjor. De vinner genom att den politiska dagordningen förskjutits till näringslivets favör.

Företagsklimatet har länge varit viktigare än de klimatfrågor som gäller vår livsmiljö. Sänkta bolagsskatter och inkomstskatter är viktigare än skattesmitningar, kapitalflykt till utlandet eller ekonomisk brottslighet. Frågan om flexibilitet i anställningsformer dominerar över frågan om starkare trygghet för enskilda löntagare. 

Det är game, set och match till det privata näringslivet i spelet om opinionsbildningen. 

Nu vet vi, svart på vitt, hur balansräkningen ser ut med näringslivet som en ekonomisk supermakt i åsiktsbranschen. Vapnen är långtifrån blanka som det borde vara i ett demokratiskt samhälle. 

Märkligt nog verkar mytbildningen om arbetarrörelsens ekonomiska åsiktsstyrka leva kvar. Är möjligtvis denna vanföreställning också ett resultat av högertankesmedjornas mångåriga och påkostade lobbyingarbete?