Kultur

Vi måste vilja läsa även det anstötliga

Låt Amorinas språkbruk påminna om hur man kunde se världen alldeles nyss

Av: 

Claes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

För lite över 150 år sedan åtalades Gustave Flaubert för sin roman Madame Bovary. Att skildra en otrogen kvinna och hennes sexuella fantasier var inte det som upprörde. Vad som ledde till åtalet var att det inte fanns någon författare eller berättare som tog avstånd från det omoraliska i historien, alltså en trygg instans som försäkrade läsaren att Emma Bovarys beteende var klandervärt.

Detta var nytt. Exit author – att författaren lämnade skildringen åt läsaren utan pekpinnar, förändrade romankonsten.

Utan att försvara åtalet kan vi i dag förstå det. Romanens kontext var den samma som läsarens. Livs levande otrogna kvinnor kunde finnas utanför läsarens fönster, kanske till och med innanför. Realismen i romanen hotade den offentliga samhällsmoralen. Någonstans är det just detta, fast med andra ord, som har fått initiativet Göteborg läser att dra tillbaka Bengt Anderbergs Amorina från 1999. Man är orolig att den ska väcka anstöt, att den inte är ”inkluderande”.

När vi läser skönlitteratur från svunna tider måste vi komma ihåg att det finns två kontexter: läsarens respektive romanens. Som läsare är jag inte i författarens och romanens sociala och moraliska sammanhang, utan i min nutids. Om jag tar anstöt – om den nu är det ökända n-ordet eller vad som helst – så är det just detta som jag har underlåtit att förstå: jag är inte där, mitt sammanhang är ett annat än romanens.

Ett av försvaren för litteraturen är att den kan få oss att förstå gångna tider, dess moral, mentalitet och andra strukturer som en gång betraktades som självklara. Anderbergs Amorina skulle i så fall kunna utgöra ett utmärkt diskussionsunderlag för hur man kunde se på världen för bara drygt 20 år sedan. En sådan diskussion skulle bidra till en förståelse av såväl det nära förflutna, som till vår egen tid. I Göteborg anser man att endast en ”inkluderande” roman duger, alltså en roman som läsaren fullt ut kan gilla, leende nicka instämmande till och bli bekräftad av. Det är en naiv inställning. Säg den roman som inte exkluderar några, ja, säg det sammanhang som inte exkluderar några.

När man skyr romaner som kan väcka anstöt sätter man sig dessutom på höga moraliska hästar. Man utgår från att vi i dag vet bäst, att vår påbjudna samhällsmoral är den bästa och mest lovvärda någonsin. Det är en paradoxal inställning, eftersom de moraliska domar vi fäller över historien i dag, en dag, kanske redan om 20 år, kommer att fällas över oss.

Gustave Flaubert blev frikänd när det begav sig för lite över 150 år sedan. Anderbergs bok finns naturligtvis tillgänglig hos antikvariat och på bibliotek, förhoppningsvis kan de som vågar sig utanför de ”inkluderandes” skara läsa och lära sig något, medan resten av Göteborg läser och ler.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Litteratur

Gustave Flaubert

Göteborg

Romaner