Slaget om friskolorna kommer att bli brutalt

När vinsterna ifrågasätts mobiliserar näringslivet – och då finns hur mycket pengar som helst

Av: Karin Pettersson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Saf-ordförande Curt Nicolin och direktören Antonia A:xson Johnson i spetsen för näringslivets protest mot löntagarfonderna 1985. Nu väntas en liknande mobilisering när friskolornas vinstnivåer ifrågasätts.
Foto: THOR LINDGREN
Saf-ordförande Curt Nicolin och direktören Antonia A:xson Johnson i spetsen för näringslivets protest mot löntagarfonderna 1985. Nu väntas en liknande mobilisering när friskolornas vinstnivåer ifrågasätts.

KULTUR

Nu när debatten om marknadsskolan rasar tänker jag ofta på den där dagen för nio år sedan när det brast för Peje Emilsson.

Det var på ett seminarium på forskningsinstitutet SNS. Rapporten som lades fram hette Konkurrensens konsekvenser och var en av de första sammanställningarna av vad konkurrens och vinst i välfärden hade fått för effekter. Forskarnas slutsatser var sammanfattningsvis att det inte gick att säga att det bidragit positivt.

Det låter inte så kontroversiellt. Men det tog hus i helvete. ”Det här är det sämsta SNS har gett ut på 25 år”, ställde sig moderaten, pr-mannen och skolentreprenören Peje Emilsson upp och sa. 

Samma dag recenserade Svenskt näringslivs vd Urban Bäckström rapporten som ”bedrövlig rent kvalitetsmässigt” på organisationens hemsida. Den välrenommerade forskningschefen Laura Hartman fick först munkavle och sade sedan upp sig. Även statsvetarnestorn Olof Peterson slutade i protest.

Vad var det som hände?


I veckan lades doktorsavhandlingen Socialists at the gate fram på Handelshögskolan i Stockholm. Ekonomhistorikern Rikard Westerberg har fått tillgång till Timbros arkiv och forskat om högerns opinionsbildning under 1900-talet. 

Avhandlingen tar avstamp i efterkrigsårens stora planhushållningsdebatt när socialdemokraterna gick fram med ett offensivt program för full sysselsättning, aktiv finanspolitik och en mer planerad ekonomi. Svensk industri blev orolig för att deras verksamheter skulle förstatligas, och mobiliserade till tänderna. 


Den hemliga organisationen Näringslivets fond skapades och samlade in motsvarande 500 miljoner kronor i dagens penningvärde, pengar som skulle användas för opinionsbildning mot socialdemokratin inför valet 1948.

I hemlighet gav familjen Wallenberg via sina bolag stora summor till högerpartiet och hemliga propagandastrukturer som smutskastade regeringen.

Stiftelser, organisationer och utredningsinstitut byggdes upp. Tidningar finansierades, bland annat Svenska Dagbladet. Kampanjen fick resultat, enligt statsvetarprofessorn Leif Lewin ledde den till att socialdemokraterna gav upp sina socialiseringsidéer i efterkrigspolitiken. Under 50- och 60-talen minskade konfliktnivån mellan politik och kapital, för att öka igen på 70-talet. Det stora crescendot var 80-talets kamp om löntagarfonderna.


Strukturerna för påverkan som byggdes upp på 40-talet har sedan funnits kvar, om än med skiftande namn och form. Westerbergs forskning visar tydligare än vad som varit känt att näringslivets opinionsarbete fördes på många plan, och att mycket skedde i hemlighet. 

Exempelvis umgicks Marcus Wallenberg gärna med Tage Erlander på Harpsund och framstod utåt som samarbetsinriktad. I hemlighet gav familjen Wallenberg via sina bolag stora summor till högerpartiet och hemliga propagandastrukturer som smutskastade regeringen. En så kallad ”dubbel strategi” som sedan ofta har använts.


Avhandlingen visar också att högerns opinionsbildning snarare haft till syfte att skydda egna affärsintressen, än att genomföra politik för fri konkurrens. 

På 50-talet slogs svensk industri för rätten att bilda karteller för att hålla priserna uppe. Det var först på 70- och 80-talen som mer marknadsorienterade, nyliberala idéer fick fäste i Sverige. Kopplingarna mellan Timbro och Hayek och Friedmans nyliberala Mont Pelerin-sällskapet var täta. 

80-talet innebar ett handslag mellan marknadsliberala idéer om liten stat, fri konkurrens och låga skatter – en effektiv ideologisk paketering av näringslivets egentliga intressen, det vill säga att folkviljan inte skulle tafsa på deras vinster eller ägande.


I detta universum av antisocialistiska strukturer ingick även SNS. Institutet föddes 1948, och pengarna kom ur Näringslivets fond. Tanken var att skapa ett forskningsinstitut som utåt skulle uppfattas som mer trovärdigt än om det låg direkt under SAF. 

Det handlade om att skydda verksamheten mot motangrepp och inte bli ett ”rött skynke för stora medborgargrupper”. Därför gjordes verksamheten formellt oberoende av fonden. Men personkopplingarna mellan verksamheterna var intima och förväntningarna tydliga. 

1951 skrev SNS en rapport som föreslog en lag mot kartellbildning. Den blev inte väl mottagen av den krets som finansierade Näringslivets fond och därmed indirekt SNS. Rapportförfattaren pekades ut som ”förrädare”.

Näringslivets fond slutade finansiera SNS 1978, och i dag får man sina pengar direkt från medlemsföretag och organisationer. På seminariet 2011 blev det uppenbart att tunga intressen i svenskt näringsliv ändå tyckte att man bröt mot en underförstådd överenskommelse. Peje Emilson, ägaren till landets tredje största friskolekoncern, tyckte att han blev förrådd på hemmaplan. Syftet med SNS var, i hans ögon, inte fri forskning, utan opinionsbildning. Därav krocken.


”Socialists at the gate” visar att mönstret har varit tydligt under 1900-talet: det är när vinstnivåer och ägande ifrågasätts av demokratin som näringslivet mobiliserar på allvar. Och då finns det hur mycket pengar som helst.

Nu ifrågasätts på demokratisk väg en av Sveriges viktigaste tillväxtbranscher: det välfärdsindustriella komplexet. Frågan är vilka muskler välfärdskapitalet har, och vilka opinionsstrukturer de kommer att finansiera och förstärka under åren framöver. 

Det vi kan vara säkra på är att det kommer att handla om öppna och dolda satsningar, om en kombination av forskningsrapporter och mer brutal propaganda, där den senare betalas i hemlighet. 

Det är i detta ljus man bör se de mediesatsningar som rullas ut från höger nu. De handlar inte om idéer utan om att skydda egna affärsintressen. Hellre ett rejält kulturkrig och hets mot invandring än ett ifrågasättande av vinster, ägande, pengar.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.