Publicerad:

Tinder till trots – parnormen är fortfarande urstark

Det ska en liberal medelklass till att dissa tidigare jämställdhetsvinster

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det blåser konservativa vindar lite här och där. Sist (?) ut är Lisa Magnusson i Dagens Nyheter som apropå inget särskilt konstaterar att p-pillret inte var någon frigörelse, att lyckan för kvinnor kan få finnas i familjen, inte i arbetet och i de tillfälliga sexuella kontakterna.

Framför allt, att finna lyckan i tillfälligt sex är omöjligt, en myt: ”Män och kvinnors relationer har förstås alltid betraktats som handelsvaror. Skillnaden nu är hyckleriet: Detta förväntas göra oss lyckliga.”

Men är det verkligen så? Hela världen ropar familj. Par. Familjebildningsnormen tycks för mig nå 1950-talets nivå. Sedan finns det mycket riktigt en dejtingfabrik som heter Tinder, men den, och andra appar, motsäger inte den generella normen som säger tydligt att alla människor måste vilja träffa någon att leva med. Och det kan vara bråttom, om den där hägrande familjen ska kunna skapas.

P-pillret innebar en tveeggad revolution: Kvinnor kunde ta kontroll över sin reproduktion – länge var en oplanerad graviditet en katastrof – och var inte längre beroende av mäns vilja att använda kondom. Gott så. Men pillret innebar också biverkningar, både fysiska och psykiska. Och det raderade inte ut maktskillnader. Det gav visserligen en ökad sexuell frihet för kvinnan, men det har för länge sedan konstaterats att 1960-talets våg av sexuell frigörelse mest gynnade män.

Makten över den egna kroppen och ekonomin har setts som landvinningar av värde, även om de inte förändrat strukturer i grunden. Det ska uppenbarligen till en liberal medelklass för att med lätt hand kunna dissa de hyfsat gedigna framsteg som en gång gjordes. En medelklass som kan hantera både tillfällig arbetslöshet och oplanerade barn utan att knäcka sin ekonomi.

Hur som helst lever vi mer än 50 år efter den sexuella revolutionen. Någonting har ändå hänt sedan dess. Metoo lyfte problem, vi har en samtyckeslag. Men heterosexuella relationer och familjebildning fortsätter att vara själva den patriarkala knuten.

Och inte bara där förstås. Lyra Koli har i en intressant OBS-essä lyft fram normbrytande inom queerrörelsen. Det som var framåtblickande och frigörande på 1980-talet har nu stelnat till en trött sexpositivism och kategorisering av den egna speciella sexualiteten. Framför allt betonar Koli hur sex alltid har varit en vara, inte en frigörelse.

Är inte samtidens egentliga problem att utbudet av möjliga partners tycks enormt, men att det är svårt att binda sig, av socioekonomiska skäl? Då kan man lika gärna ligga runt, så länge.

Om sex vore som vilken annan syssla som helst, skulle vi inte vara så upptagna av att vrida och vända på dess innebörder. Och som Liv Strömquist konstaterar i det senaste avsnittet av Stormens utveckling: det finns materiella skäl till att tiden som ung vuxen är vilsen och sökande. Om det fanns förutsättningar för att bilda familj tidigare, kanske fler skulle ta chansen. Och alla andra få vara ifred med vad de nu gör.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: