Jan Myrdal var inte skapt för medhåll

Det är fortfarande en fröjd att läsa hans texter; roliga, överraskande, motsägelsefulla

Av: Carsten Palmær

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

De svenska tidningarnas kultursidor präglas av ett anmärkningsvärt samförstånd, vare sig det gäller att samfällt ta avstånd från en vedervärdig åsikt eller att i likalydande ordalag prisa en nyss avliden kollega.

Man kan tycka att den naturliga intellektuella reflexen borde vara en annan: att göra sig besväret att delta i debatten först när man tycker annorlunda, eller åtminstone har några nya argument att komma med.

Men en normal svensk skribents instinkt är att resa sig upp och – utförligt och mångordigt – hålla med föregående talare. Att markera enighet, inte konflikt. Detta breda samförstånd är inte till nytta för Sveriges andliga klimat. Även om detta råder det i Sverige brett samförstånd.

Med Jan Myrdal förhöll det sig annorlunda. När han slog sig ner vid tangentbordet kunde läsaren vara säker på att han tänkte svika gänget och säga emot.

Jan Myrdal har gått bort, 93 år gammal.
Foto: Thomas Johansson / TT
Jan Myrdal har gått bort, 93 år gammal.


I mer än sextio år öste han sitt förakt över Svenska Akademien, men när Metoodebatten drog igång och hela åsiktskopplet gick löst på frackarna i börshuset så teg han (med undantag för en kort text där han tog Horace Engdahl och Katarina Frostenson i försvar).

Han stödde de röda khmererna i Kambodja. Han inte bara förespråkade yttrandefrihet för högerextremister som Robert Faurisson och David Irving – han tog dem på intellektuellt allvar, diskuterade med dem. När vänstern började intressera sig för miljön förespråkade Jan Myrdal kärnkraft och privatbilism. När Berlinmuren revs började han – som redan tretton år tidigare framhållit nödvändigheten av Tysklands enande – tala vackert om DDR och kalla sig partilös kommunist.

Han försökte komplicera frågan om kvinnans ställning i Saudiarabien och uttryckte respekt för den islamiska revolutionen i Iran. Han var samtidigt anhängare av proletariatets diktatur och yttrandefrihetsfundamentalist. Motsägelsefullt? Jovisst. Det var det som var meningen.


”Refraktär” kallade han sig, ett ovanligt ord som kan ersättas med ”olydig” eller ”uppstudsig”. Men konflikten mellan Myrdal och den svenska offentligheten handlade om mer än åsikter. Han tänkte annorlunda i grunden: ”Alla sanningar är motsägelsefulla och kräver tvesyn”. 1966 förklarade han på en författarkongress i Lahtis:

”Eftersom världen omkring oss oavbrutet förändras, betyder detta också att om vi behåller samma åsikter om världen i dag som i går, då har vi ändrat åsikt. Den sanning jag förfäktar i dag kommer att vara en lögn i morgon. Om jag är trogen mina vänner, kommer jag att bedra dem. Om jag, när jag strävar mot ett begränsat mål, när detta mål är uppnått behåller det – då har jag bytt sida.”

Jan Guillou beskrev inför Myrdals 70-årsdag hur en sjuk och pessimistisk Myrdal levde upp och blev munter och stridslysten när han hotades med uteslutning ur PEN-klubben sedan han uttalat stöd för den kinesiska regeringen efter kravallerna runt Himmelska fridens torg 1989. Jan Myrdal var inte skapt för medhåll och sina bästa texter skrev han inte när han var omgiven av likasinnade beundrare.


På sommaren 2019 förklarade den nittiotvåårige Jan Myrdal att han gjort en avgörande felbedömning i sitt liv: 1963 valde han att inte gå över till att skriva sina texter på engelska. Att han skrev på svenska hade i längden gjort det omöjligt för honom att nå utanför det isolerade och enfrågedominerade Sverige.

Nio år tidigare hade han emellertid förklarat att anledningen till att han valde svenskan som arbetsspråk var att han upptäckt att den engelska han väl behärskade sedan barndomsåren i New York saknade djup, en fjärde dimension.

Den förklaringen håller. Hade Myrdal valt att byta från svenska till engelska så hade han kanske fått flera läsare. Men han hade blivit en annan författare – och knappast en bättre. Det svenska språket är magrare, grövre och knotigare än engelskan och det passade Myrdal förträffligt. Han prövade svenskan maximalt och musikaliskt, släpade fram bortglömda ord ur gömmorna och citerade njutningsfullt långa stycken ur gamla lagtexter och bibelöversättningar.

Aftonbladets kultursida började han skriva 1966, sedan Stockholms-Tidningen lagts ner. För oss i sextiotalsvänstern spelade hans söndagskrönikor en avgörande roll: mörkläggningsgardinerna gick i taket, fönstren blåste upp, världen utanför var mycket större än vi trott och tiden tappade betydelse.


Myrdal rörde sig lika obesvärat i de leriga byarna i Kina, Indien och Afghanistan som i det europeiska elvahundratalet. Det är fortfarande en fröjd att läsa hans texter; roliga, överraskande, motsägelsefulla. Hans kunskaper var väldiga, fast lika selektiva som Sherlock Holmes, hans auktoritet enorm. Han tog strid, han nämnde namn.

Ofta var han både lumpen och orättvis: kollegor som inte delade hans uppfattningar fick heta anpasslingar, hovslinkar, trälsinnade fähundar, intellektets horor och andens stjärtgossar.
De kunde skälla tillbaks: ”pekoralist”, ”megaloman demagog” och ”sinnessjuk onanist” kallade Allan Fagerström Myrdal när denne bröt upp från Aftonbladets kultursida sedan tidningsledningen velat skära ner på hans utrymme. Den gången, 1971, förklarade Myrdal att han aldrig mer skulle skriva i Aftonbladet, ett löfte som han dessbättre inte höll. Sin sista text på denna sida skrev han i april 2016. Så blev det bråk igen: Redaktionen ville korta, Myrdal vägrade.

60-talsböckerna och de självbiografiska romanerna kommer att leva länge. Men också det tidsbundna – de 21 volymerna polemik och krönikor – håller för att läsas om – mycket finns på nätet via projekt Runeberg.

Till oss som har ordet som levebröd fortsätter Myrdals stämma att mässa från andra sidan:
Gå till källorna! Lita aldrig på referaten! Rota i tidningsläggen! Se efter själv!

Foto: Thomas Johansson
Jan Myrdal i arbetsrummet. Arkiv 2017
Foto: SVENSKA DAGBLADET-TT
Jan Myrdal på Vietnamdemonstration på Medborgarplatsen i Stockholm 1966.
Foto: Anders Deros
Jan Myrdal i sitt bibliotek
Foto: Lennart Nygren/SvD
Jan Myrdal på opinionsmöte utanför amerikanska ambassaden i Stockholm 1972.
Foto: TT
Jan Myrdal träffar Mao under en av sina många kinaresor. Arkiv 1967
Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.