ÅSIKT

Två steg från himlen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Let s dance! Litteraturprofessorn BIRGITTA HOLM om pardansens lycka

Foto: Anna Book, som gett pardansen ett ansikte, tillsammans med partnern David Watson.

Länge har pardans varit underground i Sverige. Osynlig i kulturen, ihjältigen i medierna. I kulturella kretsar har det gått att föra ett samtal om vad som helst, svampplockning, golf, viner, till och med Big brother. Men vid pardans tar det slut. I pressen är det i stort sett bara det årliga reportaget från en sommardansbana som har funnits, storstadsreportern som far ut på landet för att speja in fenomenet.

Mogendans. Jag hörde en före detta folkparksföreståndare filosofera över att man i folkparken inte längre annonserar om sällskapsdans eller pardans utan om mogendans: ”När kom detta märkliga begrepp in i branschen?” Mogendans. Styrdans, mossigast på jorden. Till och med töntigare än knätofs.

Ett begär som inte vågar säga sitt namn.

Så plötsligt ger Anna Book det ett ansikte. Pardansen träder fram i rampljuset. Icke-dansare förvandlas till dansare över en natt eller en vecka. Blossande kändisar i rafflande kläder. Den ena intrikata pardansen efter den andra visas upp. Välformulerade domare lär oss allt om fötternas placering och betydelsen av takt, tajming och kommunikation.

Det är som om på köpet hela det dansande Sverige får upprättelse. Nu kommer väl inte någon längre kunna se ner på dem som dansar sig genom livet?

Som att komma ut ur garderoben.

Men nu är det inte helt vanlig sällskapsdans vi ser i Let’s dance. Det är tävlingdans – danssport, ballroom. Högst regelstyrda danser i bestämda kombinationer, vals, quickstep, pasodoble, samba ? Jag följer med spänning varje danspar. Men det är uppvisningar jag tittar på. Förmågan att lösa problem, att använda resurserna, att hitta möjligheterna och kamouflera bristerna. Gripande och inspirerande.

Men social dans är något annat. Det finns risker där med, risker som det inte går att lösa försäkringar mot. Pardans är en lek med risktagande skriver jag i min bok. Den stund som dansen pågår lämnar jag ut mig själv. Jag lämnar ut mig både åt den andre och åt mig själv. ”Det förfärande vågspelet av ett ögonblicks hängivelse” hos T S Eliot. Kanske det mest hisnande som finns.

Är det inte bland annat det vi har värjt oss mot när pardansen föstes underjord? Överlämnandet. Närheten, tilliten. Var det inte något sånt man såg hos Måns Zelmerlöw i Let’s dance. En ironisk distans. Ett försvar mot att lämna ut sig. Och så när garden sänks en lysande samba, nästan en fullpoängare.

I grunden tror jag att det finns en sträng inom oss alla för det här. Pardansen som ett eget tillstånd, ett av de högsta. Ingenstans är som här samspelet avgörande. Två varelser som stämmer in sig på varandra och på bråkdelen av en sekund ingår i det mest subtila samspel. Och ingenting är förutbestämt. Att gå upp och dansa är att varje gång kasta sig ut i det okända, ingå i en varje gång lika överraskande kärleksaffär mellan fem: partnern, musiken, golvet, de andra paren, de som tittar på.

Och allt är här och nu.

Om den här dansfebern varar så tror jag att ännu ett skäl kan vara att vi i rasande fart är på väg i motsatt riktning. Ingen är här och nu. Alla befinner sig någon annanstans. Fjärrskådande i sina mobilsamtal, försjunkna i sina sms och dataspel, inneslutna i sina hörlurar.

I dansen upphävs allt detta, ogiltigförklaras.

Pardans är beröring. Det som slog mig när jag gick på min första danskurs i vuxen ålder var att varje gång musiken bröts och vi blev stående för nya instruktioner behöll männen damens hand i sin. Förstrött stod alla och strök med tummen över kvinnans handrygg medan de lyssnade på läraren. Ett spontant och kollektivt strykande. Varför?

Ett lugnande oxytocin utlöses i kropparna. Som i all fysisk aktivitet flödar stress- och rörelsehormon i dansen, vasopressin pumpas ut i kropparna. Men till skillnad från annan idrott genererar dansen också det andra flödet, det avstressande, mjukgörande, näringslagrande. Oxytocinet, beröringens och lustförnimmelsernas hormon. Pardansen är en av de få aktiviteter som rymmer båda flödena. Och det var männen som såg till att inte tappa oxytocinet, bokstavligen med vänster hand, i en beröring utan all sexuell laddning.

Vi ser det i tv-såpan också. Alla står med armarna om varandra när de lyssnar på juryn eller får sina poäng. Alla stryker sig mot varann, gnuggar näsor, pussas lite. En kelighet uppstår som av sig själv. Det är oxytocinet som söker sitt, framlockat av pardansen. Av allt att döma fortsätter det backstage också, till och med nakenfotona av Arja Saijonmaa och Tobias Karlsson andas mer stillsamt oxytocin än bultande sex.

En god beroendespiral har satts igång, mycket vill ha mer. Med beröringen motverkas stressen, ökar samspelet, glädjen, inlärningen. Och tilliten.

Tillit. Man ser det hos de dansande redan efter en vecka. Arja som låter sig slungas över golvet och hamnar i precis rätt position för den eleganta avslutningen. Maria i Floor Filler som kastar sig till synes handlöst i armarna på Wilson och fångas upp i rätt sekund. Hur mycket är inte också det något som saknas i ett samhälle av fruktan och misstro?

Kvinnor som snart inte vågar gå ut på kvällarna. Könskrig och terrorhot, homofobi och invandrarfientlighet. Avstånden ökar i stället för att minska. Stad och land, ung och gammal, frisk och sjuk. Alla har sin nisch, sitt program i tv och radio, sitt inneställe, sin (fri)skola.

På dansgolvet flyttar man sig från famn till famn. Där upphävs ålder och kön – samkönad dans har funnits överallt. Där blir man lika upprymd och medryckt vare sig det rör sig om dubbelbugg eller rullstolsdans. Härkomst är likgiltig även om norrlänningar har en viss särställning bland dansande svenskar. Alla i rummet är gudasända, i alla ser man en potentiell partner.

Välkommen boom! Respekt för dansen!

Om det finns någon risk med boomen skulle det vara just att pardans förknippas med ballroom. Danssportkurser kommer att fyllas. Alla vill för ett ögonblick tänka sig själva i glittrande paljetter på den glänsande parketten. Men ballroom har aldrig varit en social dans i Sverige till skillnad från den angloaxiska världen där den alltid har haft sina uteställen.

Men ett steg leder lätt till ett annat. Rätt som det är står vi där med nerslitna klackar i alla möjliga danser. Foxtrot och bugg, tango och lindy hop. Kanske är det inte en slump att den dans som har varit mest i tillväxt före boomen i teve var den argentinska tangon. Pardansernas pardans. Dansen där omfamningen är tätast, samspelet intensivast, utbytet subtilast och utsattheten störst.

Och könsspelet tydligast. För det går väl inte att tala om pardans i dag utan att beröra könet. Är inte all pardans macho? Hör inte all pardans hemma i en värld av föråldrade könsmönster? Är det inte fortfarande så att kvinnan följer och mannen för, att män bjuder upp och kvinnor ”får dansa”?

Och är det inte allra värst i tangon?

Men titta på en tangouppvisning. De två dansande närmar sig varandra som två kombattanter. Ögonen gnistrar, energierna sprakar. Vem ska springa efter vem? Det är frågan. Och svaret är Ingen. Dansen börjar först när ingen låter sig tvingas av den andra. Båda är villiga att ett ögonblick lämna över kontrollen åt den andra. Båda är beredda att försvara det utrymme den vill ha.

Det är därför som en av den svenska tangoscenens drottningar, Cristina Ramírez, kan säga att benämningen ”kvinna” och ”man” paradoxalt nog är mer jämlik än ”följare” och ”förare”. Risken med begreppet ”följa”, menar hon, är att man som följare är på väg, ”man springer efter honom till och med före honom!” ”Man tror att man ’följer’ genom att vilja bli en del av honom och då offras kvinnan inom oss.”

Det är också därför som så många dansare vittnar om att könet i pardansen är en performance, iscensättning. Stilettklackarna och den slitsade kjolen, de stukade hattarna och den nonchalant oknutna halsduken, allt är attribut, medel att förstärka och förhöja könsidentiteten. Men i varje ögonblick kan rollerna vara ombytta, dramatiseringen bli ett framvisande, könsidentiteterna en parodi.

Detsamma gäller i en eller annan form i all pardans. Salsans gungande höfter och retsamma skuldror, buggens blaserade snurrar och coola kokettering, foxtrottens lekfulla växling mellan täthet och avstånd. Eller valsens berusande, svepande, hänryckande rörelse mitt i en aldrig sviktande förnämhet och stolthet.

Egentligen vet vi det alla. Att pardans är det högsta tillståndet på jorden. Två steg från himlen.

Birgitta Holm ([email protected])