ÅSIKT

Det gör inget att man dräglar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

DOKTOR GORMANDER ser den första utopin födas

Foto: Gabriel, Filippa och Joel på babysång.

nnGlada mammor sitter med sina bebisar i famnen. Fröken Ulla har med sig gitarr och spelar och leder sången.

Barnen tycker det är väldigt trevligt. Det är inte bara idyll. Det är mycket mer. Det är idyll liksom sammankokad till en hyperidyll.

Barnen är framtidshoppet. Fast man undrar ju lite för bebisar kan faktiskt se rätt punschiga ut. Det beror på att dom är så små, säger fröken till mig.

Som halvfabrikat, ungefär, säger jag.

Babysången sprider sig just nu över landet. Från kyrkornas församlingslokaler och öppna

förskolan stiger sången. Den här dan är vi åtta morsor med sina halv- och trekvartsåringar på förskolan Sockerstruten. Och så jag.

nnFörst är jag lite generad. Sitter på en tjock skumgummimatta och sprider den där artfrämmande utstrålningen - eller är det kanske lukten - av man. Men alla ler och är hur vänliga som helst.

Och snart kommer vi loss i Lilla snigel akta dig, annars tar jag dig. Ren lycka, tänker jag. Barnen grymtar och skrattar och viftar med armarna i famnen på sina morsor.

Så här vill vi alla leva. Det är dit vi vill. Babysång är den första utopin. En värld i samförstånd. Evig fred och motsättningars upphörande. Med babysång hoppar vi över det socialistiska övergångsstadiet och hamnar i den bibliska, urkommunistiska gemenskapen.

Jag ser framför mig hur baby-

sången blir en fråga i valet. Allmänt samförstånd, aldrig en konflikt och skulle det ändå dyka upp en så beror den på missförstånd.

Nu sjunger vi om magen, säger fröken Ulla.

Klappa lilla magen, örat med

öga, öra, näsa mun,

kinden den är mjuk och rund

Alla skrattar, bebisarna också, och applåderar. Det gör man på babysång. Efter varje sång applåderar man.

nnDet är Karl Marx, klockrent, tänker jag. Magen bestämmer tänket. Man klappar sin mage.

Sen gungar vi alla, först bakåt och så framåt. Som Lenin sa: ett steg bakåt, två steg framåt.

Det är som om historiska figurer drar fram över barnens ansikten. Otroligt som bebisar ser ut. Flera

liknar Churchill med runda

ansikten och små, inbäddade ögon. Fast utan whisky.

Andra sitter

med öppen mun. Mer lika nån dräng som första gången får se en telefon i en svensk trettiotalsfilm. Dräglar lite. Ögon klot-

runda av all denna världens intryck.

Och så Helan och Halvan förstås.

Vi sjunger

Pappas lilla hjärtetroll, nu orkar inte pappa mer. Det kunde vara ett regeringsmöte, tänker jag. Inga varelser är så beroende som bebisar. Göran Persson leder med sin gitarr och sjunger för ministrarna Liten båt blir ofta våt om magen när det stänker.

nnSkolministern ser ljuset. Det är bättre att eleverna

är snälla mot varann än att de kan så mycket och Östros

skissar på hur den svenska

babysången blir en framgångsrik export. Prästens lilla kråka är mjukvaran i babysångsindustrin.

Plötsligt kryper två bebisar vesslesnabbt mot varann och krockar med sina huvuden. Det hörs en liten duns. Alla väntar. När kommer illtjuten? Men bebisarna tycker bara det är kul. Mammorna kryper fram och tar hand om krockarna.

Så är det med babysång. Alla mår bra. Det gör inget att man dräglar.

Doktor Gormander