ÅSIKT

Hatad, älskad

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

JOHAN HAKELIUS om löpsedeln som en bild av Sverige

1 av 7
Aftonbladet 19 juli 1993.

Den 3 februari 1980 pryddes löpsedeln för Aftonbladets söndagsbilaga av ett fotografi på en liten naken pojke med erektion. Pojken rör vid en aningen äldre flickas begynnande bröst. Barnen är fotograferade i vackert motljus.

"BARNENS SEXLIV", står det obesvärat på löpsedeln. Detta liv, som de flesta av oss numera är ense om bör inledas först på andra sidan mopeden, sammanfattas i själva bilagan med rubriken "Sex är skönt för ungarna".

Så kan det gå. Eller snarare så kan den gå - tiden, alltså. Den som råkar ha sparat ett exemplar av just den löpsedeln kan i dag antagligen åtalas för barnpornografibrott.

Exemplet säger en del om hur tidsbundna löpsedlar är. Men också om hur skoningslöst avslöjande de är om sin samtid. Paul Frigyes bok är full med sådana exempel: "Farmen-Lena VRED OM SNOPPEN PÅ NAKEN-JANNE I RASERI på finalfesten i natt", "SNODDAS fyllde kyrkan. PRÄSTEN och kullorna log", "MORD I DAG på Östermalm GREVE SKÖT NEGER MED JAKTGEVÄR", "HOMOSEXMOR får behålla sitt barn - LIKA LÄMPLIG som andra säger HD", "JAG ÄR EN RADHUSHORA", "KVINNOR BERÄTTAR om sin svåra ORGASMMANI", "CLARK GREPS på krog i natt NÄR HAN BJÖD PÅ GROGG", "KÖR UT DEM!", "TA HAND OM DEM!", "SÅ DOG NELSON. En kram - sedan somnade han in", "MIN FRU STAL MIN NJURE".

En del oförglömliga klassiker, en del bortglömda storheter, som den kramgoa noshörningsungen Nelson. Men alla tidsdokument.

Paul Frigyes verkar gilla löpsedlar. De kan "peta som en torr kvist på våra frilagda hjärtan" heter det i ett särskilt poetiskt parti. Men det är något av professor Higgins kärlek till Eliza över det hela. Boken inleds med en lång apologi över att en respektabel journalist alls befattar sig med ämnet. Här och där i boken kan man sedan ana att författaren rodnar över särskilt vulgära löpbräkanden. Då dyker det upp strama resonemang om gamla fördomar som - tack och lov! - är övervunna, en liten uppläxning om den "tragiska bakgrund" som löpsedeln slår mynt av, eller en analytisk kommentar av en professor eller publicist.

Det är lite som ett idolporträtt av Dirty Harry, med brasklappen att han borde köra miljövänligt och svära mindre.

Nu är det ändå en intressant bok. Ämnet är tacksamt. Ett bra löp slår klorna i läsarnas inte alltid vackra känsloliv - skräck, ilska, sentimentalitet, kåthet, skadeglädje, avundsjuka. Gärna med hjälp av det bisarra och sensationella, det groteska och drastiska. Och boken får läsaren att fundera.

Få skitsaker släpper loss ett så häpnadsväckande ursinnigt gravallvar som löpsedlar. Landstingspolitiker bannlyser dem, pubertala anarkofeminister med extraknäck på Pressbyrån hänger dem demonstrativt upp och ned, på bättre middagar grälas det om Pinter, Strindberg och Zaremba, men om löpsedlarnas vidrighet råder föraktfull enighet.

Varför? Vad är det som får annars nästan normala människor att gorma som kalvinister - att RASA - över lite okynnig spekulation i våra gemensamma laster, fördomar och karaktärssvagheter?

En teori: det handlar inte bara om sårad sedlighet, omtanke om barnen och upplyst empati. Inte bara om värnande av Den Goda Journalistiken.

Inte ens om avsky inför fördumning, trams och lögn. Jag tror snarare det rör sig om motsatsen: någonstans hos alla dessa rabiata löpsedelshatare finns den outhärdliga misstanken att löpsedlarna i en alldeles särskild mening är sanna. De påminner nämligen om att världen - trots Försäkringskassan, urinseparering och Dagens Nyheter - fortfarande är full av irrationella, okontrollerade, absurditeter. Och den förolämpningen är, från landstingsråd till anarkofeminist, skrämmande till gränsen för raseri.

Och visst, lite oroad blir man. Är du alldeles säker på att DIN FRU inte vill STJÄLA DIN NJURE?

Samhälle

Johan Hakelius