ÅSIKT

Moralen skär genom skammen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

PIA BERGSTRÖM om en fängslande självbiografisk romansvit

Foto: Lotta Thell.

På något vis är det just sorgen, den speciella tysta sorgen som skapar ett band. Ett osynligt band som finns där. Mitt i allt det råa, allt det hårda, i all desperation efter pengar, efter varor... en tråd av ömhet skapad av vetskapen om den andres nakenhet, utsatthet och förnedring. Vi bär på samma skam, tillhör samma utanförskap, har samma beroende som tvingar in oss i samma förnedring. Vetskapen om att den andre också tvingas till sånt man inte ens vill klä i ord. ”

Inte många kan skriva ”vi” om de mest föraktade. Lotta Thell har skrivit fem självbiografiska romaner om Eva som började injicera heroin när hon var 14. Böckerna har massor av hängivna läsare. Skuggan av värmen (2004) har fått silverpocket och Bortom ljus och mörker (2005) guldpocket (över 50 000 sålda exemplar). Ändå nämns hon sällan på kultursidor, inte ens när man diskuterar de senaste årens våg av självbiografiska kvinnliga romaner. Är hennes öde för ointressant för medelklassjournalister? Eller skriver hon för dåligt? En recensent av Kärleksbarn (2006) placerade hennes verk ”i en gråzon mellan skillingtrycket och romankonsten” men samtidigt ”i jämnhöjd med sina läsare”.

Visst tar känslorna stor plats. Tårar rinner och rinner, av alla möjliga orsaker. Thell har en olycklig tendens att besvärja och upprepa formlerna för vissa återkommande stämningslägen; sorg, självförakt, snyftande kärleksförklaringar till hennes döda vänner. Ofta, ofta beskrivs Eva som flickan med svavelstickorna, liten, frusen, ensam; domnad på något toagolv med sprutan hängande i armen, eller abstinent i sin säng, spyende, med muskelkrypningar, frossa och stegrande ångest och bara en orolig schäfer som vittne till en vardaglig kamp på liv och död.

Det unika med Lotta Thells romanserie om Eva är inte någon sofistikerad litterär stil eller form. Jag tycker att hon skriver uttrycksfullt och fängslande om en verklighet som få kan berätta om ”inifrån”. Även om hon förstärker och förenklar har hon en känslig etisk kompass, en egen moral som skär rakt igenom skammen. Vissa människor ger och bär, andra tar, det övriga ser hon som utanverk.

Det stora ämnet och det som driver texten är Evas kamp för människovärde och för rätten att vara som hon är, den hon är: heroinist, men även en känslig kvinna med stark integritet. Hon fördömer aldrig barndomsvännen Mia, vars kille tvingar henne att gno ihop till bådas missbruk, men Thell är samtidigt noga med att påpeka att Eva aldrig prostituerat sig, och att Erik, Evas stora kärlek, en ung stilig polis hon möter när hon arbetar på ett vaktbolag och sedan gifter sig med, är den ende hon velat ha sexuellt. När hon skriver om heroinet är det en ren och mjuk och inåtvänd upplevelse hon beskriver. Hon kan ligga på trogne vännen och langaren Samuels arm, i hans kaotiskt skräpiga och blodfläckade förortskvart, kyskt omfamnad, i ett tillstånd av tillit och trygghet som hon aldrig i hela sitt liv kunnat känna utan narkotika.

I debutboken, Utan en tanke (2002), där hon skildrar Evas tre år på ett Hassela-kollektiv i Norrland, upprörs och generas Eva av de anställda vårdarnas grova språk, särskilt mot tjejerna som de klassar som ”knarkhoror” utan att ta reda på vad individerna varit med om. I kontrast mot behandlingshemmets syn på ungdomarna som ”syndiga” – manipulerande, översexuella, asociala – visar Lotta Thell en annan och mer ”oskuldsfull” sida av knarket och spriten som flyktväg, tröst och självmedicinering av trasiga, oroliga, hudlösa unga själar.

I den femte och avslutande boken i serien, För kärleks skull, som nu kommit ut på Normal förlag tillsammans med pocketutgåvor av de föregående titlarna, har Eva just fått en dotter med sin polis efter en graviditet på metadon. De bygger ett hus på landet, med hästar, katter och hundar. Men ju starkare Eva blir, ju mer kontrollerande, labil, arg och våldsam blir Erik. Äktenskapets ”grå” fungerande år då Eva var ”ren” hoppar författaren över men (melo)dramatiken blir desto större när den passionerade kärleken utvecklas till ett klassiskt misshandelsförhållande. Erik börjar jobba i piketen med hårda och nedlåtande machokollegor, struntar i ungen och drömhuset med de handmålade tapeterna och har plötsligt mobilen full av sms från olika kvinnor.

Även om jag tycker att de tre första romanerna är bättre och har mer episkt flyt än de två sista, som känns mer tillrättalagda, klargör Thell dynamiken i ett destruktivt förhållande beundransvärt omutligt och pedagogiskt. Men är det mäns beroende av kvinnor (och sex) som skapar det dolda raseriet? Terapispråket ekar underligt ihåligt, ändå sitter mönstret där, som inbränt. Men en sak är klar, Maria Svelands bitterfitta lever i en idyll jämfört med Eva och många av hennes väninnor. När Erik sticker har hon stora skulder på huset, åratal av beroende bakom sig, reumatisk värk och varken utbildning, jobb eller dagis.

Under läsningen av de ”självbiografiskt präglade” romanerna undrar jag naturligtvis vad som är sant och inte, vad författaren undanhåller, vad hon gör vitt och svart. Eva är en kämpe som ibland nästan är för tuff, renhjärtad och bra för att vara sann. Samtidigt blottar hon sig, visar oförväget upp sitt ”skamliga” och skapar på så sätt förståelse även för andra missbrukares livsvillkor.

Att läsa serien gav mig mycket. Hur mycket böckerna betytt för överlevaren Lotta Thell, för hennes självkänsla och inte minst ekonomiskt, kan vi bara gissa, för det står ingenstans. Eva skriver inga böcker.

Pia Bergström