ÅSIKT

Förbluffande oärlig ”dokumentär” om Svenska Akademien

SVT söker billiga poäng hos Horace och Stig Larsson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
SVT vill i ”Det slutna sällskapet” visa sambanden mellan Jean Claude Arnault och Svenska Akademien.
KULTUR

Jag trodde att jag visste allt om Svenska Akademien, men tydligen inte, häpnar Ebba Witt-Brattström i P1 Morgon (5 dec). Det är färgkodningen hon upprörs över, som avslöjas i SVT-dokumentären Det slutna sällskapet

När Stig Larsson och Jean-Claude Arnault hängde på krogen på åttiotalet, satte de inför varandra olika färger på kvinnorna i lokalen; blått betydde något och lila något annat. Det framgår inte om Ebbas dåvarande man Horace Engdahl var med i det här, men den akuta frågan är en annan: 

Är det förvånande och upprörande att män pratar om kvinnor när de sitter på krogen? Är det mötets mening att kvinnor aldrig betygsätter män på samma sätt? Paxar en snubbe som står i baren, lägger an och får med sig honom hem för ett ligg? Är det sådant som bara händer i Sex and the City och på Stadshotellet i Härnösand?

Ebba Witt-Brattström framträder i radion som sanningsvittne om Svenska Akademien. Jag trodde vi bestämde oss i våras för att det inte går an, men Sveriges Radio tänker annorlunda. Inte ett ord om att hennes blick kan vara grumlad av att hon sedan år tillbaka ligger i en förbittrad fejd med sin exman, Horace Engdahl. På frågan om vad hon själv bär för ansvar, svarar hon att hon var upptagen med sin ettåring. 

1 av 2 | Foto: TT
Det kulturella maktparet Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström genomgick för några år sedan en mycket offentlig skilsmässa.

Ständigt denna förminskning av kvinnor med barn på armen; de kan inte tänka, de kan inte förväntas ha tid med moral. 

Det är Ebbas äldsta son som bestickande nog fick en lägenhet av Svenska Akademien, men i SVT-dokumentären pratas det bara om Engdahls styvson. Witt-Brattström behöver inte svara på några frågor om det kontraktet. Och hur är det med de andras boende i Akademien? Är det bara Horace Engdahl som nallat av Akademiens nyckelknippa? 

Det är ”Vittne B” som berättar om de mäktiga männens numera fyrtio år gamla färgsystem. Rösten är förvrängd som deep throat i Watergateskandalen, hen vågar inte framträda med denna information, för hen är rädd att bli bestraffad. Antydningsdramaturgin förstärks med ödesmättad stråkmusik. 

Med samma burkigt pixlade röst berättar ”Vittne A” om en natt i Svenska Akademiens lägenhet i Paris. Hon ber att få sova i det lilla rummet, Arnault vill ha sex, hon avvärjer. Dumt – och tydligen typiskt – gjort av honom och bra handlat av henne. Men jag vill ändå veta kontexten, alla hamnar ju inte i Svenska Akademiens lägenhet i Paris. 

Portvakten berättar att hon inte sett Arnault på länge, men senast hade han med sig en kvinna som portvakten beskriver som ”timid”. Jaha? Är det ett bevis för att hon är utnyttjad och skändad? 

I ett gammalt arkivklipp får Horace Engdahl frågan om han är feminist. Underförstått, det måste man vara för att inte misstänkas tillhöra de misogynas skara. Han säger att det är bra att Ebba är det men själv är han sval inför alla ideologier. Resonemanget är klippt mitt i, och fullföljs inte. Efter det får Stig Larsson referera till ett samtal från 1994, när Horace förklarade för honom Judith Butlers teori om könet som en social konstruktion. Stig Larsson säger att han finner hela idén vansinnig.

Okej. Stig Larsson och Horace Engdahl röstade inte på Fi 1994. Det trodde nog ingen av oss. Men vilka växlar kan man dra på det? 

Det är bara Engdahl och Larsson (och Brattström) som har ställt upp för intervju. Det skulle de förmodligen inte ha gjort om de vetat hur programmet skulle klippas. Så snart Horace Engdahl är på väg att säga något intressant, kommer saxen fram. Jag betvivlar inte att han säger saker som är unheard of i jämställdhetens Sverige, men inte en enda gång får tittaren följa en hel tanketråd. 

1 av 2 | Foto: TT
”Kulturprofilen” Jean Claude Arnault dömdes nyligen till fängelse för två fall av våldtäkt.

Det finns ingen anledning att förringa Horace Engdahls ansvar, men allt dumt och dåligt som tillskrivs Akademien är han inte ensam skyldig till, även om alla nu tvår sina händer så det plaskar. Handlingarna är gemensamma. Alla priser och stipendier har fattats i plenum – och det är klart att Stig Larssons viktiga författarskap ska belönas. Ignoransen för dem som slog larm om Arnault är dokumenterat kollektiv. Detta gäller samtliga ledamöter från de båda stridande lägren.

Knut Keinz Rognerud och Christian Catomeris påstår att deras film skildrar ”Svenska akademien, männen och övergreppen”. De lyckas varken med det ena eller det andra och framför allt hittar de inget nytt under solen – om de inte på allvar menar att färgkodningen på åttiotalet är ett scoop. Det de gör är något annat. 

Tidstypiskt snickrar de otroligt låga trösklar för hur man får vara som människa. Lika tidstypiskt har de ensidigt valt ett perspektiv, men låtsas stå för det sunda förnuftet.

Det slutna sällskapet är förmodligen den mest tendentiösa dokumentären om kulturbranschen som SVT sänt sedan 2001, när Folke Rydén tilläts karaktärsmörda Lars Norén. Som journalist blir jag illa berörd när kollegor gör något så vinklat och kallar det för en dokumentär. Det här är inte en dokumentär. Det är en infam och förbluffande taffligt redigerad partsinlaga i en pågående maktstrid. 

Den maktstriden ska medierna skildra, men knappast på det här sättet. Än en gång ser vi hur den goda saken får ställa sig över den sakligt prövande journalistiken. 

Är Sverige verkligen inte ett större land än att detta bara får pågå. Alla hukar av rädsla för, ja just det, repressalier.