ÅSIKT

Mäktiga mäns populära historia

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

ÅSA LINDERBORG om en nattstånden succé i tiden

Populär Historia har utsetts till Årets tidskrift år 2004. Denna månadstidning har 30 000 prenumeranter och varje nummer når 113 000 läsare, varav två tredjedelar är män. Juryn, som består av branschfolk, motiverar sitt beslut: "En tidskrift som står över alla trender men känns helt rätt i tiden. Den är välgjord, snygg, strukturerad och journalistiskt professionell samt passar väl in i den historiska trend som väckts tack vare kända journalister och författare. En tidskrift som både roar och lär."

Varken utmärkelsen eller motiveringen är särskilt förvånande, men inte desto mindre anmärkningsvärd.

Populär Historia presenterar historien så som den presenterades före det demokratiska genombrottet, det vill säga krig, kungar och stora män. Man har ingen ambition att spegla de senaste fyrtio årens historievetenskapliga forskning, som i huvudsak har varit socialhistorisk. Stora artiklar om ofta helt bortglömda slag som alla påstås ha ändrat historiens gång, illustreras med kitschigt 1800-talsmåleri på blodiga lansar, fladdrande mantlar, stegrande hästar och staplar av lik. Det våldspornografiska säljer, vet man, och inget säljer så bra som andra världskriget.

I varje nummer får man också bekanta sig med minst en stor man, företrädesvis en europeisk krigsherre så som Alexander den Store, Gustav II Adolf, Napoleon. Populär Historia drivs av iver att ge svenskarna en europeisk identitet och det mesta handlar följdriktigt om Europas historia, med några få utflykter till Kairo, Jerusalem och USA. Afrika och Latinamerika är två kontinenter som inte tycks finnas på den historiska kartan.

Även om syftet kanske inte är att skriva okritiska hjälteporträtt, har man en faiblesse för det personligt ställda ledarskapet. Männen beskrivs för all del som de brutala härskare de var, men samtidigt anar man ofta en beundran för deras "realpolitiska" omdöme. Trots allt krävde situationen ett visst mått av hänsynslöshet, är den vanliga sensmoralen. Ledarna representerar bara sina egna privata intressen, variabler som hur klass och sociala motsättningar driver fram krig och maktkamp, ingår inte i analysen. Historiesynen är med andra ord extremt personfixerad; det är de stora männen som driver utvecklingen, oavsett om de är sympatiska eller osympatiska. Populär Historia är på det hela taget renons på all sorts samhällsanalys: man frågar när, vem, var, men aldrig varför?

Särskild uppmärksamhet ger man åt svenska kungar och inte minst släkten Bernadotte, vilket ofrånkomligen skänker vårt nuvarande kungahus en viss strålglans. Några bönder siktas sällan - och arbetare aldrig, ej heller kvinnor - däremot plockar man vördnadsfullt fram adeln och högreståndskulturens pompa och prakt.

Slående är att Populär Historia inte visar något större intresse för demokratiskt valda ledare (om det inte är Winston Churchill), kanske för att man skriver om äldre tider. I de fall 1900-talet anses intressant att berätta om, handlar det om andra världskriget. Artiklar om det svenska 1900-talet handlar huvudsakligen om försvaret, som man försiktigt beklagar var starkare förr. Folkrörelsernas historia, demokratikampen, folkhemmet eller välfärdsstatens framväxt lyser med sin frånvaro, orden förekommer överhuvudtaget inte.

Varje nummer har även ett reportage om ett "historiskt resmål", så som Kanarieöarna, Rom, Boston, Loka Brunn. Man erbjuder också artiklar om saluhallarnas, olivoljans och tapeternas historia, man gör uppslag på Svenskt Tenn, Mecka för design- och statusmedvetna konsumenter stadda vid kassa. Populär Historia försöker alltså vara en bildad pendang till de magasin som säljer livsstilar för den klassmedvetna över- och medelklassen. Den som vill just "roas" men aldrig oroas.

Ett överraskande temanummer om Vietnamkriget (nr 9/2004), som var innehållsligt tunt snarare än dåligt, framstår därför som en anomali, ett olycksfall i arbetet. Mycket riktigt var det heller inget nummer som läsarna visade någon större uppskattning när året utvärderades i en undersökning.

Populär Historia är noga med att inte uttryckligen ta politisk ställning, men implicit är det precis det man gör, eftersom politik och historia hänger intimt samman. Allra tydligast framstår detta enkla faktum när man granskar historiekonsumismen. Distinkt markerar tidskriften sin syn på vad historien är och historia skall handla om, och med sin stora upplaga blir den en glassig propagandist i det fördolda. En rimligare karaktäristik än den juryn gör, är att Populär Historia tvärtom surfar på alla trender och med sitt nattståndna innehåll tragiskt nog är ett uttryck i tiden.

Åsa Linderborg