Vykort från Dystopia

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kristoffer Viita och Ida Therén på besök i ett Grekland efter kraschen

Välkommen till Grekland!

Anarkosyndikalisten Nikos pekar ut polisbyggnaden nära det kända anarkistområdet Exarchia. Den sattes i brand med molotovcocktails under de upplopp som bröt ut 2008, efter att polisen skjutit ihjäl den 15-årige studenten Alexis Grigoropoulos.

Hela huvudstaden är nedklottrad med graffititags som ”Let the black flags fly”, ”Let them reap what they sow” och ”Wake up”. Allt ursinnigt pepprat med det klassiska anarkist-A:t.

Nikos suckar och säger att han behöver semester. De senaste åren har varit slitiga. Han är ljudingenjör och skriver ibland för anarkisttidningen Rocinante. Han är en av uppskattningsvis 40 000 anarkister i Grekland, men representerar förstås bara sig själv.

– Verkligheten talar för sig själv. Det är därför anarkismen blivit relevant igen, säger Nikos, folk behöver nya sätt att ­organisera sig.

Även om många vänstermänniskor ­inte vill kalla sig anarkister har de börjat organisera sig enligt en anarkistisk modell med horisontellt styre, i stället för hierarkiskt. Ett exempel är initiativ med soppkök för hemlösa. Ett annat är pooler för gratis privatundervisning – ett måste för att komma in på universitet.

Nästa år kommer en remake på Paul Verhoevens science fictionklassiker Robocop. Den utspelas i ett framtida Detroit. Kriminella gäng driver runt på gatorna och misshandlar stadens invånare. Den militariserade polisen är korrupt. Läget i Aten överträffar snart Hollywoods dystopi, med en poliskår som, enligt Amnesty, misshandlar invandrare och demon­stranter.

Nazisterna i partiet Gyllene gryning erbjuder äldre greker ”eskort” genom problemområden. Det är ­ofta en förevändning för att misshandla invandrare.

Och några veckor efter valen körde tre beväpnade män med masker en minibuss full med brandbomber genom entrén till Microsoft högkvarter i Aten. En självutnämnd anarkistgrupp för ”revolutionär terrorism” tog på sig dådet. Man proklamerade bland annat att ”alla företag som ingår i tekno-industriella komplexet är ett mål för oss”.

Nikos viftar bort händelsen som ett ­undantag och säger att det bara är en handfull anarkister som använder våld, och i så fall i självförsvar mot nazister eller när polisen attackerar demonstrationer.

– Våld finns överallt. När din chef ­säger att han tänker betala dig mindre den här månaden för att företaget är ”som en stor familj” , eller när nazistpartiet promotar våld öppet i parlamentet och polisen skyddar deras anhängare.

Är det inte bara två extremer som ­ryker ihop när anarkister och nazister slåss på gatorna i Aten?

– Jag accepterar att jag är en extrem, men de företagsstyrda medierna måste i så fall förklara vad jag säger som är extremt. Att jag vill ha extrem frihet? Att människor ska slippa arbeta som slavar? Ett fritt internet? Om jag vill ha allt detta: ok, jag är med de extrema.

Bakgrunden är den ekonomiska krisen. Efter finanskrisen och EU:s åtstramningspolitik befinner sig Grekland i ­politiskt och socialt tumult.

Landet har förvandlats till ett provsprängningsområde för idén om intern­devalvering, det vill säga att lägre löner ska öka konkurrenskraften och ge lägre priser. Det har bara lett till ökad fattigdom.

Arbetslösheten är 21 procent, ungdomsarbetslösheten över 50 procent, och självmorden har ökat med 22 procent de två senaste åren.

Lönerna i den offentliga sektorn har gått ner 40 procent. Minimilönen ligger på 500 euro i månaden.

John Milios, professor i politisk ekonomi på Polytekniska Universitet i Aten och ekonomisk rådgivare till vänsterpartiet Syriza, berättar att ekonomisk forskning visar att även om löner sänks med 50 procent, så leder det bara till att priser på varor och tjänster går ned med tio procent.

– Jag är säker på att de vet om det. Han talar om det styrande högerpartiet Ny Demokrati.

– De vill förändra den europeiska modellen efter kinesisk förebild: en koncentration av tillgångarna till några hundra personer och en arbetskraft med få eller inga rättigheter och mycket låga löner.

Det är inte de enda problemen. Klientalismen – statliga anställningar i utbyte mot röster – är utbredd och domstols­väsendet och polisen är korrupt.

Armén är stor och dyr, sjukvård och skola är underfinansierade och i skrivande stund ­avgår ministrar på löpande band.

Och nazistpartiet Gyllene gryning tog sju procent i valet. De gynnas av att förtroendet för staten ligger på bottennivå.

– Det är som att ha Breivik i parlamentet, ­säger Theodora Oikonomides, aktivist och medborgarjournalist på RadioBubble. Radiostationen är en av få självständiga mediekanaler. Mediehusen i Grekland är toppstyrda av förmögna skepparfamiljer och rapporterar ofta sådant som gynnar företagens intressen.

Gyllene gryning ägnade tiden före valet med att slå meningsmotståndare på käften i tv-debatter. Partiet bildades av supporters till militärjuntan, som styrde Grekland mellan 1967–74. De förnekar Förintelsen, vill kasta ut alla invandrare och minera den grekiska gränsen för att hålla flyktingar borta.

– Det här är ett organiserat parti som får sju procent av rösterna i det land som fick flest människor mördade per capita under andra världskriget. Det borde ­inte kunna hända här, säger Oikonomides.

Men gränsen mellan höger och ­ex­trem­- ­höger är porös. När socialdemokratiska Pasok gick mot höger kontrade konservativa Ny demokrati med att bli ännu mer höger. Inför förra valet tog partiet in 15–20 självutnämnda fascister och har anammat tydliga inslag av nationalism, anti-invandringsretorik och socialkonservativa åtstram­ningar.

– Det här gänget hör hemma i medel­tiden, säger Theodora Oikonomides, som menar att det är på grund av Ny Demokrati som Gyllene gryning får så många röster. De senare är ju originalet.

Oikonomides framtidsvision är mörk. Enligt henne har Grekland hamnat i en ­situation som liknar Europas under mellankrigstiden, då kommunister slogs mot fascister. Hon spår en total ekonomisk kollaps och Syriza i ensam opposition mot Gyllene gryning.

Även Anarkisten Nikos oroar sig, tänk om nazisternas gatuligister mobiliserar sig mer, i stil med Hitlers SA-trupper?

John Milios är mer hoppfull och citerar Karl Marx: Historien utspelar sig första gången som tragedi, men andra gången som fars.

Kristoffer Viita,
Ida Therén