Madonnor - med livet upp över öronen

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

HANNA HALLGREN snurrar runt med Ylva Eggehorn

Ylva Eggehorn.
Foto: BENGT AF GEIJERSTAM
Ylva Eggehorn.

En socialantropolog berättade om Mariakulten i en liten by i norra Portugal. Kvinnorna i byn höll alla mycket av Maria. Men de tillbad inte katolska kyrkans diffusa hon-hade-intakt-mödomshinna-också-efter-födelsen-av-Jesus-Maria, utan snarare en monumental mamma: lite klabbig, nerspydd, full av goda råd och lämpad att handleda föräldrar.

Det är madonnor av det sistnämnda slaget - tåliga, födande, dubbelarbetande - som Ylva Eggehorn besjunger i sin nya diktsamling En karusell med madonnor. Madonnor som står med livet upp över öronen, helt i avsaknad av sysselsättningsproblem:

"Min mormor madonnan

på badhuset i Älvsjö.

De vita tvålarna

fick man ta med sig hem.

Smutsig fick man inte vara.

Ren kunde man aldrig bli.

Det hårda arbetet.

Kärleken som var förbjuden.

Barnen som växte ut

i alla riktningar"

Madonnorna i Eggehorns dikter (utspridda längs samlingen som glest förbundna metonymiska lysmaskar) besjungs i förbindelse med tiden: en före och efter folkhemstid. Folkhemmets uppgång och fall. Och upplevelsen kring just detta fall, det folkhemska, skildras torrt och syrligt i bokens första dikt Till försvar:

"Som om vi inte visste bättre:

att Dickens kallats upp ur underjorden igen,

för att skildra de lysande utsikterna

så att bakgårdarnas mörker till sist börjar genljuda

av de förtrampades steg.

Den vinter som råder i storstäderna är oförlåtlig.

Nåden är redan börsnoterad"

Jag föreställer mig att En karusell med madonnor är en bok som tagit lång tid att skriva. Kompositionen, dikt för dikt i fem olika avdelningar, tyder på en långsam modelleringsprocess. I boken finns ett livs- och tidsflöde bevarat; ett personligt och samhälleligt perspektiv (ett 90-tal med smärtans och bottenglädjens redundans) som inte bara skildrar utan också uttrycker, trycker ut, några småårs stora förändringar. I det intima, vardagliga. Men också, med en religiös-existentiell-politisk frasering, i den långt vidare världen: missväxten i svensk socialpolitik, krigen i Europa, andetagen i en värld större än Europa, liksom (och bortom bredbandssatsningen) kontaktförsöken med en oorganiserad Gud.

Men det finns ett tonstråk, en stämgaffelshantering, i En karusell med madonnor som begränsar, det jag vill kalla, dess språng- eller sprängkraft. En karusell med madonnor förefaller emellanåt mer samvävd med svarens än frågornas didaktik: en liten säkerhets- och livlineton, en problemlösarsynkopering - och det handlar inte om trosvisshet. Snarare om svarssnarhet. Som om irrfärder, sökanden och tvivel tvangs rämna och avslöja konturerna hos ett svar. Ändå är det bärande i En karusell med madonnor dess förmedlande av myllrande och icke fullbordade ekvationer: vårt vara-i-världen på lösan sand - tvivel, vrede, glädje och tacksamhet. Och vår autonomi, som ur praktiskt taget alla aspekter, är bestyckad med sårbarhet.

Lyrik

Hanna Hallgren

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.