Kultur

Madonnor - med livet upp över öronen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

HANNA HALLGREN snurrar runt med Ylva Eggehorn

Ylva Eggehorn.
Ylva Eggehorn.

En socialantropolog berättade om Mariakulten i en liten by i norra Portugal. Kvinnorna i byn höll alla mycket av Maria. Men de tillbad inte katolska kyrkans diffusa hon-hade-intakt-mödomshinna-också-efter-födelsen-av-Jesus-Maria, utan snarare en monumental mamma: lite klabbig, nerspydd, full av goda råd och lämpad att handleda föräldrar.

Det är madonnor av det sistnämnda slaget - tåliga, födande, dubbelarbetande - som Ylva Eggehorn besjunger i sin nya diktsamling En karusell med madonnor. Madonnor som står med livet upp över öronen, helt i avsaknad av sysselsättningsproblem:

"Min mormor madonnan

på badhuset i Älvsjö.

De vita tvålarna

fick man ta med sig hem.

Smutsig fick man inte vara.

Ren kunde man aldrig bli.

Det hårda arbetet.

Kärleken som var förbjuden.

Barnen som växte ut

i alla riktningar"

Madonnorna i Eggehorns dikter (utspridda längs samlingen som glest förbundna metonymiska lysmaskar) besjungs i förbindelse med tiden: en före och efter folkhemstid. Folkhemmets uppgång och fall. Och upplevelsen kring just detta fall, det folkhemska, skildras torrt och syrligt i bokens första dikt Till försvar:

"Som om vi inte visste bättre:

att Dickens kallats upp ur underjorden igen,

för att skildra de lysande utsikterna

så att bakgårdarnas mörker till sist börjar genljuda

av de förtrampades steg.

Den vinter som råder i storstäderna är oförlåtlig.

Nåden är redan börsnoterad"

Jag föreställer mig att En karusell med madonnor är en bok som tagit lång tid att skriva. Kompositionen, dikt för dikt i fem olika avdelningar, tyder på en långsam modelleringsprocess. I boken finns ett livs- och tidsflöde bevarat; ett personligt och samhälleligt perspektiv (ett 90-tal med smärtans och bottenglädjens redundans) som inte bara skildrar utan också uttrycker, trycker ut, några småårs stora förändringar. I det intima, vardagliga. Men också, med en religiös-existentiell-politisk frasering, i den långt vidare världen: missväxten i svensk socialpolitik, krigen i Europa, andetagen i en värld större än Europa, liksom (och bortom bredbandssatsningen) kontaktförsöken med en oorganiserad Gud.

Men det finns ett tonstråk, en stämgaffelshantering, i En karusell med madonnor som begränsar, det jag vill kalla, dess språng- eller sprängkraft. En karusell med madonnor förefaller emellanåt mer samvävd med svarens än frågornas didaktik: en liten säkerhets- och livlineton, en problemlösarsynkopering - och det handlar inte om trosvisshet. Snarare om svarssnarhet. Som om irrfärder, sökanden och tvivel tvangs rämna och avslöja konturerna hos ett svar. Ändå är det bärande i En karusell med madonnor dess förmedlande av myllrande och icke fullbordade ekvationer: vårt vara-i-världen på lösan sand - tvivel, vrede, glädje och tacksamhet. Och vår autonomi, som ur praktiskt taget alla aspekter, är bestyckad med sårbarhet.

Lyrik

Hanna Hallgren

ANNONS EXTERN LÄNK

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!