ÅSIKT

Sevärt om Marianne Faithfulls liv och gärning

Pia Bergström ser dokumentären om den 50-årsjubilerande artisten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Marianne Faithfull tillsammans med Mick Jagger, februari 1967.
KULTUR

När hon var var 17 upptäcktes hon på ett party och för sitt söta ansiktes skull inbjöds hon till en studio och fick sjunga Mick Jaggers och Keith Richards förtjusande låt As Tears Go By. Ingen, inte ens hon själv trodde att framgången skulle räcka längre än ett par år men nu har Marianne Faithfull firat 50-årsjubileum som artist, mer självständig och nyskapande än de flesta popsångerskor från the sixties.

Franska skådespelerskan Sandrine Bonnaires dokumentär Faithful som visas på Tempo Dokumentärfestival följer genom intervjuer och arkivmaterial den brittiska artisten från de unga ljuva åren, genom de korta omöjliga äktenskapen, det okända teater- och filmskådespelandet, sångkarriärens svängar, drogerna, Sister morphine och Broken English. Den personliga vändpunkten kom på 1980-talet då hon efter en ensam överdos på ett hotell i New York för första gången bad om hjälp och kunde överge drogerna.

”I am not a rebel anymore”, konstaterar hon nu med sin livshesa röst vilket tycks göra Bonnaire lite besviken.


Men det är en bra film, inte minst för Faithfulls liksom försvarslösa öppenhet om sin ensamhet och personliga smärtväg. Den kontrasterar starkt mot tyngden och självsäkerheten när hon pratar om vad hon uppnått konstnärligt, som artist och låtskrivare.

Visas den 8 och 11 mars.