ÅSIKT

K-märk Bonniers!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lars Linder: Staten bör skydda den gamla papperstigern

Sparkad? Jonas Bonnier slutade som vd för Bonnier AB i maj. Enligt tidningen Resumé (2 september) fick han sparken. Foto: Petter Jönsson
Några av Bonniers medieföretag.

I större delen av mitt yrkesliv har jag arbetat på dagstidningar i familjen Bonniers ägo och hört mina chefer tala om dess olika medlemmar i en lustig blandning av intimitet, vördnad och klädsam distans – alltid med förnamn och helst med smeknamn: Abbe, Gerard, Lucke.

Det återspeglar ett lätt föråldrat, oscarianskt drag som dröjt sig kvar i koncernen sedan grundartiden. Bonniers är ju ett rent familjeföretag där maktutövningen är starkt personlig och patriarkal, med bländande fester och en förvirrande mix av högkultur och stenhårda affärer, avspänd bussighet och öppen arrogans.

I en rolig jämförelse med familjen Berna-dotte kallar journalisten Bernt Hermele i sin bok Firman Bonniers för landets ”andra familj”. Både den kungliga och den boksynta ätten har ju varit svenska ungefär lika länge och hunnit sätta djupa spår i nationen. Båda har rymt udda profiler och omgetts av glans och jasägare, skvaller och skandalrykten, ifrågasättanden och hätska debatter (den stora skillnaden är förstås begåvnings-nivån).

Genom åren är det två anklagelser mot familjen Bonnier – bortsett från rent antisemitiska – som återkommit mer frekvent än andra. Den ena har gällt otillbörliga påtryckningar mot redaktioner och chefredaktörer, den andra företagets mono-polställning. Länge såg jag båda som en smula överdrivna.

Foto: SARA APPELGREN
Bernt Hermele

Historiskt sett har Bonniers som tidningsägare och förläggare med vissa undantag drivit en upplyst, engagerad och i god mening liberal linje där de chef-redaktörer de valt i huvudsak fått hållas. Och visserligen har Firman varit stor och dominant i sin bransch, men främst i kraft av sin skicklighet som utgivare; omvärldens frustration har nog oftast handlat om att den lyckats där andra misslyckats. Hermele noterar att familjen länge snarast undvek att expandera på mediemarknaden, just för att undgå besvärande debatter.

Men det skulle förändras. På 1990-talet bytte företaget strategi och inledde ett -lika aggressivt som skrupelfritt erövringståg: först slöks TV4 och Canal Plus, senare nätbokhandeln Adlibris, Bokbörsen och Pocket-grossisten. Paradoxalt nog självdog ungefär samtidigt den politiska debatten om Bonniers mediemakt.

Varför? Förmodligen för att synen på -hela näringslivet förändrades i globaliseringens spår. När en procent äger 99 procent av världens tillgångar är ett halv-monopol i Sverige inte mycket att -spilla krut på. Ett annat skäl är förstås medie-krisen: trots all makt och härlighet ter det sig inte så säkert att Bonniers verkligen ligger i vinnarhålet.

Det är en fråga som Hermele ägnar stor och -klargörande möda. Han konstaterar att kärnverksamheten blöder, Firman är hårt skuldsatt samtidigt som klanens allt fler medlemmar kräver apanage. I dag har uppköpen därför ersatts av en lika aggressiv styr- och besparingsiver.

Den här boken fyller en stor lucka: under alla år har det gjorts märkligt få försök att på allvar tackla det intressanta och intrikata ämnet Bonniers. Tyvärr är det ändå inte riktigt den bok jag velat läsa. Visser-ligen får man veta rätt mycket, men den samlade bilden känns ändå gles och bitvis rörig.

Delvis, förstår man, beror det på att Hermele lidit brist på goda källor; en rad nyckel-personer har vägrat att låta sig intervjuas (mer avspända än så är de alltså inte). Men också på att författaren själv är affärsjournalist med djupare insikter i Veckans affärer och Dagens Industri än i Granta och BLM.

Nu blir boken totalt sett mer givande som företagshistoria än som kultur- och familje-historia, medan pikant middagsskvaller lite för ofta får ersätta sådant som varit intressantare: personporträtt och genomlysningar av de av allt att döma djupa motsättningarna i familjen – mellan olika med- lemmar och grenar och deras idéer om verksamheten.

Har Bernt Hermele rätt är risken för -övrigt stor att hans bok dyker upp lite i senaste laget – strax innan stjärnglansen kring Sveriges andra familj börjar falna. Med hela sin rika historia har den ju hört hemma i gammelmediernas Gutenberggalax, där den nu tycks hota att bli kvar.

Innan vi vet ordet av börjar vi måhända diskutera om inte den gamla papperstigern Bonniers snarast borde skyddas av staten som kulturminnesmärke.

Lars Linder

Bernt Hermele skriver mediekritik på Aftonbladet Kulturs sidor. Därför recenseras Firman av Lars Linder, mångårig medarbetare på Bonnierägda Dagens Nyheter.