ÅSIKT

Påven öppnar famnen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

...men de som hoppas på ja till abort och enkönade äktenskap blir besvikna

Jorge Mario Bergoglio har tagit medierna med storm sedan han för knappt ett år sedan valdes till påve med namnet Franciskus. Att tidskriften Time utsåg honom till Årets person 2013 är inte förvånande. I advent uppmärksammades hans rundskrivelse Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje) världen över, bland annat för sitt frontalangrepp på det nuvarande ekonomiska systemet. Under hösten fick dessförinnan en lång intervju med Franciskus ett exceptionellt globalt genomslag. Den var gjord av Antonio Spadaro, redaktör för den katolska tidskriften La Civiltà Cattolica, och publicerades bland annat i svenska tidskriften Signum.

Foto: lyft för vatikanen Påven Franciskus kallar till biskopsråd för att diskutera bland annat brännande frågor som abort, preventivmedel och homosexuellas rättigheter.

Italienska vänstertidningen La Repubblica följde upp när påven själv ringde tidningens grand old man Eugenio Scalfari och föreslog att de, som en fortsättning på en brevväxling, kunde träffas.

I de bägge intervjuerna är bilden tydlig av en dialogens man. Det är ”meningslöst”, säger påven till Scalfari, att försöka omvända någon annan: ”Vi behöver lära känna varandra, lyssna till varandra och lära oss mer om världen omkring oss.” I den tidigare intervjun har han också framhållit: ”Om någon har svar på alla frågor, så är det bevis på att Gud inte är med honom.” Den öppna och prövande tonen får den nästan 90-årige socialisten Scalfari att be om en kram. De skiljs åt sedan han kallat Bergoglio för ”en revolutionär påve”.

Franciskus har satt en ny ton inom den katolska kyrkan och i umgänget med dem som står utanför kyrkans gemenskap. Många ser i påven ett hopp om förnyelse och förändring. Men vad är egentligen nytt i det han säger i de båda intervjuerna?

Franciskus betonar kyrkan som ett folk, inte en helig pyramid med honom själv i toppen: ”Klerikalism har inte något med kristendom att göra.” Men redan när den katolska världens biskopar under Andra Vatikankonciliet på 1960-talet öppnade upp en sluten kyrka var detta idealet. Inte så få har sett utvecklingen därefter som en backlash med förnyad centralism. Därför betyder det påven säger egentligen att fullfölja konciliets ansatser och strävanden.

Vid konciliet fokuserade man också i flera centrala texter på människans värdighet och samvetsfrihet. Den stora Katolska kyrkans katekes från 1992 upprepar att ”människan har rätt att handla efter sitt samvete och i frihet för att personligen fatta sina moraliska beslut”. Franciskus framhåller i linje med detta att varje människa måste följa vad han ordagrant kallar sitt ”självständiga samvete”.

Följaktligen säger han också: ”Om en homosexuell person är av god vilja och söker Gud, vem är då jag att döma? … Man får inte utöva andligt tvång mot personers privatliv. … Säg mig, när Gud ser en homosexuell, ser han på den människan med kärlek eller avvisar han henne med ett fördömande? Vi måste alltid se människan.” Även här skulle han ha kunnat citera Katekesen, som uttryckligen förbjuder ”orättfärdig diskriminering” av homosexuella.

Franciskus är dock en traditionellt troende katolik som inte ruckar på läran. Det nya är mer en fråga om vilka saker han väljer att betona och hur de sägs. Rundskrivelsen Evangelii Gaudium, som kommenterar olika pastorala frågor, bekräftar detta intryck. Han har en själasörjares förhållningssätt, inte en ämbetsmans. Det han vill är inte minst en ny attityd där kyrkans normer inte används på ett sätt som utestänger.

Att påven vill se verkliga förändringar blir också tydligt i att han sammankallat en så kallad ”extraordinarie biskopssynod” – ett möte för biskopar från hela världen – i oktober i år. Sådana synoder, en uppfinning av Andra Vatikankonciliet, har bara hållits två gånger tidigare. Här finns hos Franciskus en strävan efter en mer kollegial kyrka. Men det tyder också på att han inte väjer för det brännande: temat är nämligen de pastorala utmaningarna kring familjen. Ofrånkomligen kommer då frånskildas och omgiftas situation, hur kyrkan hanterar ogifta mammor eller homosexuella par, och hela frågan om preventivmedel upp på bordet.

Synoden förbereds genom att stift, församlingar och även enskilda katoliker inbjudits att göra sina röster hörda. Det är första gången ett så pass öppet och brett förfaringssätt tillämpas. Ett slags enkät med 39 frågor har tagits fram med syftet att få en bild av hur katolska kyrkans undervisning i familjefrågor fungerar: är den känd, är den mottagen och accepterad, är den kritiserad? Processen kommer att få ta sin tid. Påven har redan meddelat att höstens synod framför allt syftar till att skapa en överblick över läget och frågeställningarna. 2015 ska en ny synod samlas för att arbeta fram fungerande riktlinjer.

Det har funnits en anda som präglat Vatikanen efter konciliet av att lägga locket på i heta frågor. En vän har berättat att domkyrkans bokhandel i den tyska stad där hon bor bara har fått sälja den kontroversielle teologen Hans Küngs böcker under disk. Franciskus sätt att inbjuda till dialog är därför ett hoppets tecken för många.

Den katolska kyrkan – och hela kristenheten – är i en övergångsfas. Hennes tyngdpunkt flyttas från Västvärlden till Afrika, Asien och Latinamerika. Världens maktcentrum – världsekonomin och den tekniska forskningen – är på väg att förskjutas. I detta skiftar också kyrkan ansikte. Från en kyrka på Europas villkor, till en verkligt mångkulturell kristenhet i en multireligiös värld. Det kreativa flödet går numera från syd till nord. Att argentinaren Bergoglio blev vald till påve är därför ingen tillfällighet.

Franciskus kommer alltså, till skillnad från sin företrädare, utifrån och är inte en produkt av de romerska ämbetsdepartementen. Att han valt att bo i ett kyrkligt gästhem istället för i påvepalatset gör att han får tillgång till andra röster än förvaltningens. Det återstår att se i hur grad han förmår lyssna till och ge ett gensvar till de delar av kyrkans kropp där det i dag gör ont.

En mer eller mindre radikal förändring av viss pastoral praxis måste till om inte påvens välkomnande attityd skall reduceras till ett sken. Men den som väntar sig att den kommande biskopssynoden ska leda till ja till abort eller enkönade äktenskap kommer att bli besviken. Möjligen kan vi få se en ny hållning i frågan om preventivmedel. Kanske också en öppning för borgerliga vigslar (civiläktenskap) för homosexuella; Bergoglio hade velat se en sådan linje under sin tid som ärkebiskop i Buenos Aires, men böjde sig för majoriteten bland biskopskollegorna.

Vissa katoliker är redan besvärade av påvens intervjuer och uttalanden. Andra förväntar sig inget mindre än en palatsrevolution. Frågan är vilka som kommer att vara mest besvikna när synoderna har arbetat klart; temat är ett högriskprojekt som inte blivit mindre laddat när man bjudit in till en så pass öppen process. Hur som helst kan man befara att dessa biskopssynoder blir ett slags vattendelare. Där kommer mycket att klarna som ännu inte syns bakom påvens vinnande personliga stil.

Mikael Löwegren

 Präst i Svenska kyrkan