ÅSIKT

Offer i korselden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Urgammal kristen kultur slås ut i Syrien

Foto: BER FÖR DE DÖDA Porträtt av två offer för inbördeskriget visas upp under en gudstjänst i den romersk-­katolska kyrkan i Damaskus. Stora delar av Syriens kristna minoritet är på flykt undan kriget och de etniska och religiösa motsättningar som följer i dess spår. Foto: AP

Att Jesus föddes när Quirinius var ståthållare i Syrien har vi alla läst om i jul­evangeliet. Det är en första markering av det nära sambandet mellan den syriska provinsen och den kristna kyrkans historia, en historia som också i fortsättningen till stor del kom att utspelas på syrisk mark. Det var på vägen till Damaskus som Paulus blev omvänd och det var i den dåtida syriska storstaden Antiokia som lärjungarna enligt Apostlagärningarnas berättelse först kom att kallas kristna.

Också under de följande århundradena, och även efter islams utbredning, hade kristendomen en stark ställning i Syrien. Kyrkofadern Johannes av Damaskus (av Ulf Linde betecknad som en av historiens främsta konstteoretiker) tillhörde en familj av viktiga tjänstemän i den muslimska kalifens hov. Tvåspråkiga kristna verkade som viktiga kulturförmedlare mellan de grekisktalande och de arabiska civilisationerna.

Nu hotas dessvärre den kristna kulturen i denna del av Mellanöstern. Det syriska inbördeskriget har drivit stora delar av en historisk minoritet på flykt. Etniska och religiösa motsättningar rasar i konfliktens spår. Den samexistens som åtminstone delvis påtvingats av en diktatorisk statsmakt tycks mest vara historia.

Det som nu händer i Syrien är en spegling av det som hänt i Irak under de tio år som gått sedan det västerländska korståget startades av George W Bush och Tony Blair. Också i Irak var det paradoxalt nog diktaturen som skyddade den kristna minoriteten. Nu har andelen kristna i det gamla tvåflodslandet kraftigt reducerats. Siffrorna är osäkra men enligt några uppskattningar har en folkgrupp på över en miljon krympt till kanske 150 000. Av de kristna som flytt våld och religiös förföljelse i Irak beräknas närmare 300 000 ha hamnat i Syrien där det sekteristiska mönstret från det gamla hemlandet nu upprepas.

Alla som visste något om Mellanösterns historia och den komplicerade etniska sammansättningen kunde förutspå vad som skulle hända. Några dagar före invasionen av Irak i mars 2003 sände påven Johannes Paulus II kardinal Pio Laghi till Washington för att vädja om besinning. Laghi var en gammal personlig vän till familjen Bush och han varnade för att ett krig skulle leda till etniskt och religiöst våld, regional destabilisering och en vidgad klyfta mellan kristendomen och islam. Den radikaliserade islamismens hat mot korsfararna och deras trosförvanter kunde dessutom redan anas vid horisonten.

Varningen var förgäves. Ironiskt nog var det under starkt tryck från den kristna högern med dess proisraeliska agenda som kriget startades. Men när väl slaget var vunnet brydde sig segrarna inte om vad som hände med minoriteterna i ett laglöst land. Nu syns det tecken på ånger i det amerikanska bibelbältet men den ångern kommer för sent.

Att det varit tyranner som i modern tid skyddat Mellanösterns kristna är naturligtvis inget försvar för diktaturens övervåld. Den slutsats som man möjligen kan dra är att utrikespolitik inte bara handlar om det symboliska i att störta en tyrann. Det handlar också om att veta vad man gör, att tänka efter vem man stöder och att se om demokrati kan nås på andra vägar än genom krig.

De irakiska och syriska kristna som försökt få politisk asyl i USA har fått kalla handen. Det är i stället i Europa, och inte minst i Sverige, som dörrarna har öppnats. I Södertälje, där jag själv bor, nås vi av svallvågorna från Mellanösterns konflikter. Här har jag varit i den koptiska kyrkan för att hedra offren för det sekteristiska våldet i Egypten och här jag har deltagit i den liturgi som de nyanlända grekisk-ortodoxa flyktingarna från Syrien nu håller i den lånade baptistkyrkan.

Här sjungs också julnattens änglahymn på arabiska: Ära vare Gud i höjden! Och visst; det är till Allah som lovsången riktas. Gud har som bekant många namn och Allah är det namn som också de kristna araberna använder. De påminner med sitt språk och sin närvaro här i landet om den region där en urgammal kristen kultur nu drabbats av en historisk katastrof.