ÅSIKT

Aldrig jag läser den boken

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Dagens Gormander

■ ■ Det har kommit två böcker om krig, en rysk och en amerikansk. De ligger på ett bord hemma. Jag stirrar på dem och de stirrar tillbaks.

Amerikanen berättar hur hans kompisar sparkar fotboll med avhuggna irakiska huvuden.

Ryssen berättar ännu värre saker. Han tänder svarta solar. Han bländar med mörker. Aldrig jag läser den boken, tänker jag.

Jag går runt de där böckerna och minns en gång för länge sedan när jag var liten. Det var nästan som att det smattrade i luften utanför fönstren. På gården var det vedtravar. Det var mörkläggning och de vuxna gick ibland åt sidan och talade tyst och nervöst.

Så spännande det var.

Hoppas det blir krig, sa jag.

Min pappa vände sig om och höjde handen för att klippa till mig. Jag har aldrig sett honom så arg. Sedan sänkte han handen.

Militärer, sa han. Yrkesmördare.

Fattar fortfarande inte hur han funkade. Han gillade hökar som Tingsten och röstade på folkpartiet.

■ ■?Jag läste Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. Det var isande. Värre än döden.

Nu skriver ryssen, Arkadij Babtjenko, att Remarque ljög. På vår front finns det inget broderskap, skriver han. Det enda som binder oss samman är dödandet av människor och kamraternas död.

Jag läste Väinö Linnas Okänd soldat och Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Jag trodde mig förstå lite mer av världen. Det var till priset av min barndom, jag vet, men någon måste våga sig in i djävulens inälvor.

Men när jag läser Arkadij Babtjenkos skildring av sin tid som rysk soldat i Tjetjenien är det som om tidigare vittnesbörd var rena romantiken. Remarque var en idylliker. Om man jämför.

Apocalypse now – en av de allra bästa krigsfilmerna – blir med den läsarten något för 91:an Karlsson.

■ ■?Problemet är att berättelserna får oss att tro på någon sorts sammanhang. Det finns ju alltid en regissör. I kriget ser vi orakade killar som räddar menige Ryan. Vi möter soldater med hjärtan av guld. Man blir liksom motiverad att gå ut till fronten och kanske måste man romantisera kriget om man vill att publiken ska stå ut.

Varenda granat träffade oss rakt i hjärtat, skriver Arkadij Babtjenko. Han är reportern som ser längre än någon annan. Han för mig till platser där ingen annan varit och jag tänker hela tiden på Primo Levis bok Är detta en människa som berättar om tiden i Auschwitz.

Vi har ingen ålder, skriver Arkadij Babtjenko. Inget hem, inget liv och inga drömmar, ingen själ, ingen rädsla och inget hopp. Bara döden.

Aldrig jag läser den här boken, tänker jag.

Det är inte jag som läser. Det är någon annan. Man måste vara någon annan för att kunna bära det som berättas. Synd att min pappa är död. Som kronvrak, antimilitarist och folkpartist hade han kanske haft något att säga.

Något nödvändigt. Något till tröst.

Fotnot: Böckerna heter Krigets färger av Arkadij ­Babtjenko (Ersatz) och En dessertörs bekännelse av ­Joshua Key (Bonniers).

Doktor Gormander