ÅSIKT

EXIL– vad skulle vi vara utan all denna smärta och längtan?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MUSTAFA CAN om julens undantagstillstånd och några stora författare

1 av 5 | Foto: Artikelförfattaren Mustafa Can.

Jag drabbas alltid av en åkomma i december. Den har med julen att göra, trots att jag varken firar eller vill fira högtiden. Jag rör mig i en egen rymd avskärmad från miljoner medborgares hemtama lek med Staffan Stalledräng, ris à la Malta och julklappsrim under den tindrande granen.

Åkomman är både psykisk och fysisk och kan drabba mig även andra tider på året, varhelst jag befinner mig. Och den har ett namn: Exil.

Det är då jag söker andra människor på undantagstillstånd från sig själva. Som fjättrade vid det förflutna för vi samtal om hemlöshet, om längtan efter barndomens ljud, om saknaden av röster, dofter, smaker, natur och riter. Jag har funnit dessa själsfränder överallt i världen. Svarta och vita. Judar, muslimer, kristna och ateister. Kapitalister och socialister.

I synnerhet under ” utanförskapets högtid” – som någon kallade julen i radio häromdagen – reflekterar jag över dessa möten.

Men jag tänker också på att exilen har skurit rakt igenom mänsklighetens historia. Och på att Rainer Maria Rilke, en av det tyska språkets främsta poeter benämnde exilen både som ett ” vissnande” och som ett ” spirande”.

Att tänka bort exilen som tema i poesin och i litteraturen är att tänka bort – litteraturhistorien. Kan vi ens föreställa oss hur kulturen skulle se ut utan denna smärtans och längtans estetik? Vad vore vår civilisation utan exilförfattarna? Utan Homeros, Vergilius, Ovidius, Euripides, Dante, Cervantes, Hugo, Zweig, Gorkij, Pasternak, bröderna Mann, Canetti, Singer, Weiss, Broch, Nabokov, Kerenskij, Berberova, Bunin, Jakobson, Hikmet? Eller Müller, Naipul, Auberbach, Adonis, Darwish, Ben Jelloun, Djebar ...

Exilförfattarna har öppnat upp nya rum som varken tillhör landet ”hemma” eller ”borta”. Något som Salman Rushdie kallat ” imaginary homelands”.

Avståndet och landsflyktens smärta har skärpt exilförfattarnas konstnärliga klarsyn. Är det inte genom att sjunka ner i den mänskliga avgrunden som människan förmänskligats? Don Quijote formulerade frågan för 400 år sedan: Hur blir man en riktig människa när det inte längre finns några slag att utkämpa?

Exilen blir till en livsform där gamla former ger vika, där den lokala kulturen uppgår i en universell med nya ideologier, trossystem och grupperingar. Ur kluvenheten mellan språken och identiteterna uppstår prövningar och envetna undersökningar av människans belägenhet.

I en exiltillvaro blir konstnären djärvare därför att hon ingenting har att förlora, eller för att hon lösgjort sig från år av censur och självcensur. Hon överskrider tiden, gör upp med förflutenhetens kränkningar, lögner och nedärvda politiska, religiösa och sociala ideal. Hon blir ett land för sig själv.

Många av de nämnda författarna var verksamma innan de lämnade eller flydde sina hemländer. I Nelly Sachs fall gjorde det judiska ödet och exilen henne till diktare och Nobelpristagare. Hon hade knappt publicerat någonting i Tyskland och kom okänd till Sverige i femtioårsåldern. Hennes olycka var dubbel: hon kom från ett krossat förflutet, till en krossad framtid.

Sachs satt om nätterna i köket på Bergsundsstrand 23 i Stockholm och skrev på den plats hon då kallade sitt bo. På dagarna underblåste stadens röster och byggnader hennes alienation.

” En främling bär alltid

sitt hemland i famnen

som ett föräldralöst barn

för vilket han kanhända

inte söker annat

än en grav.”

En annan exilförfattare, Mehmed Uzun, som dog i oktober i år, återkom ofta till nätterna under hans första år i Sverige: fyllda av skrik som komna ur oändligheten trängde bilarnas strålkastarljus genom gardinspringorna och bildade hotfulla skuggor på väggarna. I desperation kände han på sitt ansikte för att försäkra sig om att han fanns. Uzun räddades, påpekade han alltid, av litteraturen och talade om exilförfattarna som vore de hans vänner. Ur deras verk och erfarenheter hämtade han inspiration och kom till insikt att konstnären även mitt i en söndersliten värld måste inrätta ett värdigt och kreativt liv för att inte gå under.

Landsflykten vidgade hans litterära horisont. Det var i Sverige han skänkte språkdräkt åt en urgammal berättartradition, förnyade den kurdiska romanformen och gjorde den litterärt allmängiltig. Uzun sa att han blev pånyttfödd i Sverige och att han utan exilens erfarenheter troligtvis inte skulle ha blivit läst utanför Turkiets gränser.

Liksom för Uzun blev litteraturen till en livlina i exilen även för den rumänske juden Paul Celan. Trots nya litterära språkmiljöer kunde ingen av dessa en gång förföljda och torterade författare överge sina modersmål, som för dem var ett medel att försonas med sig själva. ” Bara på modersmålet”, sa Celan, ” kan man uttrycka sin egen sanning, på ett främmande språk ljuger poeten.”

Foto: Milan Kundera.Teckning: TULLIO PERICOLI

Samuel Beckett, Milan Kundera, Emil Cioran och Joseph Conrad må ha ljugit en och annan gång, men de skrev flera av sina mest briljanta verk på ”de andras” språk. Theodor Kallifatides, som en gång sa att han ” skriver under ständigt hot från mitt eget språk”, skrev sin debutbok på svenska efter bara fem år i exil. I hans Tiden är inte oskyldig heter det: ” det finns alltid en oändlig / tyst stund / mellan mig och de nya orden.”

Kallifatides har trots exilens vemod aldrig agerat språkrör åt hemlandet Grekland och dess folk; ifrån sin nya utkikspost i Sverige – som han tidigt gjorde till sitt ”hem” – skänker han läsaren ett universellt kulturarv.

Polacken Witold Gombrowicz, vars främsta verk kom till i Argentina, skiljer sig betydligt från många andra exilförfattare. Trots exilens vedermödor häcklade han ofta ”fosterlandet”. Katolicismen, Polens historia, konst, litteratur, till och med natur. Exilen med dess påfrestningar, skriver Gombrowicz i Dagboken 1–3, blir till ”ett enastående tillfälle! Ett dröm-ögonblick!” Han skriver det i polemik mot rumänen Emile Cioran, som i artikeln ” Exilens för- och nackdelar”, menar att den författare som ryckts loss från sitt samhälle är förlorad. En sådan författare, svarar Gombrowicz, ” har aldrig funnits till: han är ett författarembryo”.

Att emigrera är för den polske giganten både att falla och att flyga fritt, bli ung på nytt, dyka ner i omvärlden, uppnå distans, andlig frihet. Att, trots den totala ensamheten, handskas ” kallblodigt och utan krumbukter” med människans mest omhuldade känslor för att komma fram till nya värden.

Många exilförfattare överlever tiden och trenderna för att landsflykten tvingat dem till konstnärlig disciplin och till en sällsynt uppriktig vilja att undersöka något som kittlat människans nyfikenhet sedan begynnelsen: hur tiden, minnet och omständigheterna formar oss till de vi är. Det är skildringar av förhållandet mellan fysiska hem och mentala kartor, mellan individen och massan, mellan massan och makten, mellan inbyggda existentiella lögner och ett autentiskt liv. Tidlösa vittnesmål om att identiteten är en ständigt pågående, föränderlig rörelse och inte något statiskt.

Gemensamt för varje exilförfattare jag läst – från Homeros till Kallifatides – är att deras egentliga studium är männi-

skan. Och att de krymper ofantligheten och skänker form åt det omåttliga. Eller med Goethes ord: Stora konstnärer flyttar oss, ofta mot vår vilja.

Så under julen kommer jag att hålla mig borta från Kalle Anka och hans vänner och Norén-dramer. Jag ska också förtränga arga myggor och tandlösa tigrar och resten av årets skitnödiga litteraturdebatter. Jag ska lindra min åkomma genom nya storartade exilförfattare, av vilka de flesta är kvinnor, prisbelönta, lästa världen över. Jag rekommenderar er att göra detsamma. Indiskan Kiran Desai med Bittert arv, nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol, kamerunskan Léonora Mianos Nattens inre och Smärtans ministerium av kroatiskan Dubravka Ugresic.

Deras litteratur imiterar inte verkligheten, utan penetrerar och fullbordas av nuet. Och växer till ett kraftfullt vittnesbörd om att vårt gemensamma fosterland är världen.

Med ens känner jag mig mer hemma!

Mustafa Can